Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musjikerna - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjedelnikoff komma ut från krogen... ’Hvart skall
du taga vägen med det där, din lymmel?’... och så
blef jag fast.»
Kirjak hade hufvudvärk och blygdes för
brodern.
»Brännvinet är skuld till alltsammans... Ack,
Herre Gud!» mumlade han och skakade på sitt
värkande hufvud. »Kära broder och syster förlåten mig
för Kristi skull!»
Som det var helgdag, köpte man några sillar
på värdshuset och kokade soppa på sillhufvudena.
När det blef middag, satte sig hela familjen att
dricka te; de drucko mycket och länge, började
svettas och liksom svällde upp af teet; sedan åto
de soppan, alla ur en skål. Sillarna gömde babka.
På aftonen gjorde krukmakarna upp eld i en
ugn på sluttningen nedanför byn och brände lerkärl;
flickorna sjöngo och lekte ringlekar nere på ängen
och gossarna spelade harmonika. På andra stranden
brann också en eld; äfven där sjöngo flickorna på
ängen och sången klingade så mildt och vackert på
afstånd. Borta vid krogen förde musjikerna oljud;
de skrålade med hesa röster och svuro och grälade
så att Olga oupphörligt förskräckt ropade:
»Ack! Herre Gud!...
Det föreföll henne besynnerligt, att oljudet kunde
höras så oafbrutet och att gamla gubbar, som när
som helst kunde vänta att de skulle kallas hädan,
skränade allra värst. Men barnen och de unga
flickorna åhörde allt detta oväsen utan att det tycktes
bekomma dem det ringaste — de voro tydligen vana
vid det allt ifrån sin första barndom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
