Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Varför August Strindberg?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intellektuelia familjer vilka vuxit upp med August Strindberg i bokhyllan, i skolans läroplan och föräldragenerationens samtal. Men först nu när ett hans brev lästes upp i radio var dag och personen Strindberg så kom dem nära hade de lystrat; upptäckt honom och drivits att läsa. Det var med det personliga tilltalet, de privata orden, som hans språk fångat in en generation för vilken Strindberg dittills varit bokryggar i hyllor. Det gensvaret på det privata är en kulturtypisk svensk reaktion.
Dels hade ABF och Strindbergssällskapet i Stockholm arrangerat ett seminarium: Strindberg - i Sverige och världen, den 4 september 1999. På första bänken satt där i publiken en latinamerikansk Strindbergsläsare. Han var på en
gång kunnig om Strindberg och hade med sin bakgrund ett utomsvenskt perspektiv på vår litteratur. Han gjorde i diskussionen ett mycket viktigt inlägg. Han påpekade att just den svenska Strindbergsforskningens sysslande med Strindbergs person och privatliv hade utgjort ett hinder för
Strindbergsreceptionen utanför Sverige. (Och därtill att
religionsdebatten i pjäsen länge försvårade för Mäster Olof i Spanien.)
Han har helt rätt. Ur sitt kulturperspektiv. När jag skriver detta skriver jag medvetet tvärs mot gällande ideologi. Men jag påminner mig vad min vän germanisten och litteraturvetaren Pavel Toper från Moskva berättade mig:
- Det var just efter segern över Hidertyskland. Jag hade ryckt in i armén direkt från universitetet den 22 juni 1941.
Sedan hade jag marscherat ända till Berlin! Nu var jag politiskt ansvarig officer i ockupationsmakten för att få igång ett demokratiskt kulturarbetet ute i en småstad uppe vid Östersjön. Jag hade fått den lokala teatern att inleda
säsongen med Pusjkins Boris Godunov. Mitt under föreställningen reste sig en av våra rödarmister. Han höjde sin k-pist, sköt i taket och vrålade: Vad har dessa tyskar med vår Pusjkin att göra! Nå, han arresterades, dömdes och hamnade i lägen Hans var ju ett allvarligt politiskt brott mot vår strävan att återuppfostra tyskarna. Men innerst inne, i mitt hjärta, upplevde jag inför denna förtyskade Pusjkin samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
