Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fruktlöst sjungande och halande kallades
frivakten upp att hjälpa till.
»Herre Gud!» brummade mr Pike till mig. »Två
vakter om en sådan där lapp, då en halv vakt borde
kunna göra det! Se på min högbåtsman bara, den
räddaren i nöden!»
Stackars Nancy! Det var den ynkligaste, sjukaste,
glåmigaste varelse jag någonsin har sett. Han var
så eländig, så jämmerlig, så hjälplös. Och Sundry
Buyers var lika vanmäktig. Hans ansikte uttryckte
smärta och hopplöshet, och klämmande sig på magen
drev han omkring på måfå och sökte överallt något,
som han kunde göra, men fann det aldrig. Han
knåpade med småsaker. Han kunde stå och stirra på
en tross i en minut eller mera, följa den upp i luften
med ögonen, genom ett kaos av tåg och stag och
block, med den spända uppmärksamheten hos en
man, som försöker lösa ett invecklat problem.
Sedan tryckte han handen mot magen, hasade i väg
ett stycke till och valde en annan tross att studera.
»Herre min skapare», jämrade sig mr Pike, »hur
kan man få någon fart i arbetet med sådana
båtsmän och en sådan besättning? Men om jag vore
kapten på den här skutan, skulle jag i alla fall
driva på dem. Jag skulle lära dem vad det vill säga
att driva på, om jag också skulle förlora några av
dem på kuppen. Och när de bli förslappade bortom
Kap Horn, vad ska vi då ta oss till? Då måste vi
anlita båda vakterna hela tiden, och det skall göra
dem slappa så mycket fortare.»
Denna vinterpassage av Kap Horn är tydligen fullt
ut så svår som man kan vänta sig, då man läser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
