Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Trettiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Dagarna gråna. Solen har förlorat sin värme,
och varje middag står den lägre på den norra himlen.
Alla de gamla stjärnorna ha för längesedan
försvunnit, och det ser ut, som om solen höll på att
göra dem sällskap. Världen — den enda värld jag
känner — har lämnats efter oss långt norrut, och
jordens rundning är mellan den och oss. Denna
dystra och ödsliga ocean, grå och kall, är alltings
ändpunkt, det stup, vari allting försvinner. Men det
blir allt kallare och gråare och pingvinerna skrika
om natten, och stora amfibier stöna och sörpla, och
stora albatrosser, grånade av stormbataljer vid Kap
Horn, vingla och vända. —
»Land, ohoj!» ljöd ropet i går morse. Jag ryste,
då jag såg det, det första landet sedan Baltimore för
några århundraden sedan. Det var ingen sol, och
morgonen var fuktig och kall med skarp blåst, som
trängde igenom alla kläder. Däcktermometern
visade 30 — två grader under fryspunkten, och då
och då kom ett lätt snöglopp.
Allt land, som syntes, var snö. Långa, låga
kedjor av snöbetäckta bergstoppar reste sig ur havet.
Då vi kommo närmare, var där intet tecken till liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:36:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/myterietpa/0273.html
