Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
sirendjur och större själhundar måste ordnas midt på golfvet i rummet för utländska
fiskar. När godt material erhölls af arktiska själhundar år 1900, så att en serie af
dylika kunde monteras, måste dessa läggas på golfvet i rummet för svenska vattenfåglar
o. s. v. I skåpen var trängseln också slor. De utländska reptilierna, groddjuren och
tiskarna i sprit kunde knappt sägas vara exponerade, så trångt stodo de. För
duplett-samlingen var lika bekymmersamt. En tid förvarades spritsamlingar på vinden, men
på grund af de stora temperaturväxlingarna där, fanns detta allt för riskabelt, och de
svenska fiskarna inhystes då på provisoriska hyllor i ett rum i bottenvåningen under
konservatorsverkstaden. För skelett och större hudar fanns ingen annan
förvarings-lokal än på vinden. Smärre däggdjursskinn och fågelskinn förvarades tätt
hoppackade i kistor, som dels stodo på vinden, dels i ett par rum, som lågo i
mellanvåningen vettande mot västra gården. Under så svårartade förhållanden var det gifvet,
att samlingarna skulle lida. De fritt stående däggdjuren blefvo naturligtvis dammiga
och smutsiga, och till följd af den genom värmeledningen orsakade torra luften sprucko
en del af dem upp i sömmarna. Men på grund af skåpens otäthet var
dammaflag-ringen i en del af dem föga mindre, så att de ursprungligen hvita hyllorna och
plintarna småningom så mycket som möjligt aflägsnade sig från den urspungliga färgen.
Vertebratafdelningen laborerade sålunda med särdeles stora svårigheter, hvilka dessutom
med hvarje år ökades.
Efter en längre tids sjukdom afled professor F. A. Smitt den 19 febr. 1904. Till
hans efterträdare kallade Akademien den 13 april samma år dåvarande intendenten vid
Göteborgs museum d:r Einar Lönnberg, som med inaj månads ingång öfvertog
verle-bratafdelningens förvaltning.
Tack vare gynnsamma omständigheter kunde den nye intendenten omedelbart
vidtaga åtgärder för det ytterligare förkofrandet af den af hans företrädare så omhuldade
hvalsamlingen. Genom professor G. Guldbergs vänliga bemedling inköptes 1904 ett skelett
af den sällsynta nordkaparen (Balæna glacialis) från Island. Men det yppade sig ock
tillfälle att erhålla hvalar från Atlantens antarktiska delar. Kapten C. A. Larsen hade
etablerat sig såsom hvalfångare på Syd-Georgien, och han lämnade med största
tillmötesgående tillstånd till, att en konservator från Riksmuseum skulle få nedsändas till
hans hvallangststation för att därstädes göra zoologiska samlingar. Med anledning häraf
afreste konservatorseleven E. Sörling i sept. 1904 till Syd-Georgien. Under det år han
tillbragte därnere, tilläts han taga skelett af en sydkapare (Balæna auslralis), af en
sydlig knölhval (Megaptera lalandeij, och en sydlig sillhval (Balænoptera qaoiji), hvilka alla
af kapten Larsen fraktades till Buenos Aires och därifrån genom välvilligt
tillmötesgående af generalkonsul Axel Johnson kostnadsfritt hemfördes till Sverige. År 1908
hade kapten Larsen godheten tillvarataga ett skelett af den antarktiska blåhvalen
(Balænoptera intermedia) och påföljande år ett kaskelotskelett, hvilka båda sedan
öfverlämnades till Riksmuseum såsom gåfva af direktör Herman Schlieper. Båda skeletten
erhöllo fri frakt hem på liknande sätt som de förut nämnda. Den antarktiska hval-
Riksmuseets historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
