Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTONDE KAPITLET.
Regnmakaren.
ieter Maritz var sorgsen och kände sig ensam, sedan
engelsmannen rest. Väl hade han i missionären icke
allenast sällskap, utan äfven ett fast stöd under sitt
vistande bland ett främmande, svart och för honom
i] men denne var dock en gammal man och stod i sina
åsigter och lifåskådning, sina intressen och sysselsättningar alltför
långt från gossen. Med lorden hade han umgåtts så bra, att han
icke i så hög grad känt landsflykten. Han hade lärt mycket af
den högt stående unge mannen och alltid med största andakt
lyssnat till hans berättelser om England, om de rikes lefnadssätt, om
krig och om sjöfart. Då lorden varit skild från sina jemlikar,
hade han aflagt allt yttre prål och alla störande egenskaper, som
kunnat vara till hinders i umgänget mellan honom, den rike,
bortskämde, högmodige unge mannen, och den fattige, enkle, hårdt
uppuppfostrade boergossen. Han hade blifvit enkel och naturlig, och
så hade mellan de båda, i ålder temligen lika männen, ett sannt
vänskapsförhållande uppkommit. De hade pratat under skuggan af
något träd, promenerat och ridit och jagat tillsammans. Pieter
Maritz hade lärt sig engelska, så att han nu väl förstod språket
och äfven talade det flytande med bildadt uttal, då han förut
endast kunnat nödtorftigt läsa det och tala det som en boer.
Nu var allt detta slut: de roliga beskrifningarna öfver
engelsmännens stora krigsskepp, slott och parker samt öfver lifvet i
London hade upphört, och Pieter Maritz var bedröfvad. Ofta såg han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
