Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
PER HALLSTRÖM.
allt seende först och främst fläckarne. När jag
skref, sökte jag kämpa emot och vinna helhet, men
icke lyckades det alltid bra. För resten blef det
också en plåga, ty ensam som jag var, behöfde jag
publik för att fortsätta med lust, men allt visades
tillbaka. Jag kände förödmjukelsen, visserligen utan
att böja mig för den, efter själfkänsla icke blir
svagare af ensamhet, men föga upplifvad till
arbetsglädje. Att jag kom öfver de tre eller fyra år som
följde, är mig ännu mest en lyckträff.
Midt uti dem for jag till Amerika, hvilket
förefaller att vara ungefär det dummaste jag kunde ta
mig till. Om det praktiska lifvet tryckte mig här,
hvad skulle det då icke göra där med sina så
mycket hårdare och obevekligare former! Jag for också
utan egentliga illusioner, utan afsikt att stanna där,
bara i begär att dock få se något af världen, att
ränna midt i gapet på utilismens odjur, hellre än
att kittlas af dess svans, ta äfventyret framför
vegeterandet. Skall jag vara ärlig, så var också
lockelsen af bekantskapen med det stora, gråa och dystra
hafvet en af de viktigaste faktorerna, som bestämde
mig. Den fick jag också — under en stormig och
försenad resa, midt i novemberdis, utan en solglimt
på hela färden.
Vistelsen därborta blef trist nog. Mitt arbete
på en jättestor fabrik, drifven som af ett urverk,
tog mig elfva timmar af dagen, färden dit och hem
ännu en, sömn och måltider också sina. Det
återstod mig då icke mycket för mitt egentliga syfte,
att arbeta på min bildning, hvars luckor kändes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
