Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornnordisk religion, mytologi och teologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hafvet med det gamla namnet Æger »den våte»,
»det våta elementet» (jfr lat. aqua »vatten»; ungefär
på samma sätt förhåller sig vårt sjönamn Vättern till
vatten). För norrmän och islänningar var
naturligtvis denna makt särskildt betydelsefull och af en
företrädesvis skräckinjagande natur, omätlig som den
tedde sig, kring hela jorden sig sträckande, vildt rytande,
uppslukande människor och farkoster. Också är det
förmodligen allt annat än välvilliga känslor, som
dikterat t. ex. en sådan benämning af något yngre datum
som Fenrer »sumpen», »pölen» (jfr våra nutida
uttryck »gå i sumpen», »gå i putten» i samma mening
som »gå i kvaf»).
De dödas själar, eller hvad vi nu för tiden kalla
spöken. Då människan dör, kommer hon i grafven,
hvars namn är Hel »det mörka hålet», »hålan», där
äfven den hamnar, som blifvit »slagen ihjäl» (fordom:
i hel). I grafven lefver den döde ett spöklif, för hvars
drägliga förande han af de efterlefvande vid
begrafningen utrustas med nödiga hjälpmedel, såsom mat,
husgeråd, vapen o. d., en plägsed som, fortsatt ända in i
våra dagar, ledt till, att ett lik förses t. ex. med
stekpanna, tobakspipa och bränvinsflaska. Men själen kan
»gå igen», hvarvid gengångaren kan uppträda
antingen i djurgestalt — en uppfattning som under
medeltiden framkallade de icke sällsynta processerna mot
djur[1] — eller såsom en på nytt född människa eller
ock utan kropp. De bestå då af den luft eller »anda»,
som under lifstiden bodde i kroppen och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
