Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornnordisk religion, mytologi och teologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med vikingatiden — Skandinaviens storhetstid,
då skandinaver koloniserade Island och Grönland,
upptäckte Amerika, eröfrade England, Irland, de skotska
öarne och Normandie, sökte uppehålla Byzans’ tron och
grundade det rike, som med tiden skulle blifva
moderlandets farligaste fiende — inträder på grund af
utländskt inflytande vår mytologi i ett nytt skede,
som man med ett. visst berättigande kunde kalla det
religions-filosofiska. Myterna fördjupas och få en etisk
innebörd. Detta beror förnämligast på beröringen med
kristendomen. Nästan allt vi i den fornnordiska
mytologien beundra för dess moraliska och religiösa djup
torde bero på inflytande från kristendomens läror och
legender. Oden blir nu vishetens, lärdomens och den
poetiska inspirationens inkarnation, dessutom himlens och
jordens herre, alla gudars och människors fader. Men
hvarför får nu Oden och icke t. ex. Tor eller Freyr
denna roll? Förklaringen ligger däri, att denna högre
mytologi är en hofmytologi, vikingaaristokraternas
speciella mytologi. Folkets massa stod ännu, då den
kristnades — ja, Gudi klagadt, vida senare —
väsentligen kvar på den primitiva naturreligionens
ståndpunkt. Därför var det vikingarnas skyddspatron
stormguden, som blef öfvergud. Han bor nu i
Valhall, som förlägges till himlen, och Hel förvisas till
»dimverlden» (Niflheimr; jfr t. nebel »dimma»), där
hon får hålla tillgodo blott med de sotdöda. Valhall,
krigarnas paradis, utsmyckas nu så, att det skall
kunna mäta sig med de kristna martyrernas; fylles med
mjöd, fläsk och slagsmål i stället för palmer och
änglakörer. Hels sällskap däremot uppfattas som ett straff
(»vite») så svårt, att ordet helvete dugde att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
