- Project Runeberg -  Naturvetenskaplig humor. Ett nytt slags noveller /
152

(1896) [MARC] Author: H. G. Wells With: Karl af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det märkvärdiga fallet med Davidsons ögon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DET MÄRKVÄRDIGA FALLET MED DAVIDSONS ÖGON. I 5 I

»Missförstå mig inte», sade Wade. »Ni är lefvande
och i Boyce’s rum. Men någonting har händt med
era ögon. Ni kan inte se; ni kan höra och känna
men inte se. Följer ni med hvad jag säger?»

»Mig tyckes att jag ser för mycket.» Davidson
gnuggade sig med fingrarna i ögonen. »Nå?», sade han.

»Det är alltsammans. Blif inte orolig. Bellows
och jag skola fara hem med er i en droska.»

»Vänta litet.» Davidson tänkte efter. »Hjälp mig
att sätta mig», sade han och sedan: »om ni nu —
jag är ledsen att göra er besvär — sade mig allt det
der omigen?»

Wade upprepade det mycket tålmodigt.
Davidson slöt till ögonen och pressade händerna mot
pannan. »Ja», sade han, »ni har alldeles rätt. Nu, då
mina ögon äro slutna, vet jag, att ni har alldeles rätt.
Där är du, Bellows, som sitter bredvid mig på soffan.
Jag är omigen i England. Och vi äro i mörkret.»

Sedan öppnade han åter ögonen. »Och där»,
sade han, »håller solen just på att stiga upp, ocli jag
ser fartygets rår, och ett haf i rörelse och flygande
fåglar. Jag såg aldrig någonting mera verkligt. Och
jag sitter med sanden ända upp till halsen.»

Han böjde sig framåt och betäckte ansiktet med
händerna. Så öppnade han åter ögonen. »Mörkt haf
och soluppgång! Och likväl sitter jag på en soffa i
gamla Boyce’s rum — Gud hjälpe mig!»

Detta var början. Under tre veckor fortsatte
denna märkvärdiga sjukdom i Davidsons ögon med
oförminskad styrka. Det var mycket värre än att vara
blind. Han var absolut hjälplös och måste födas som
en nyutkläckt fågelunge, och ledas omkring och klädas
af. Om han försökte röra sig, föll han öfver saker
eller stötte sig mot väggar och dörrar. Efter en dag
eller tvänne blef han van vid att höra våra röster

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:51:02 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nathumor/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free