Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det märkvärdiga fallet med Davidsons ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Missförstå mig inte», sade Wade. »Ni är lefvande
och i Boyce’s rum. Men någonting har händt med
era ögon. Ni kan inte se; ni kan höra och känna
men inte se. Följer ni med hvad jag säger?»
»Mig tyckes att jag ser för mycket.» Davidson
gnuggade sig med fingrarna i ögonen. »Nå?», sade han.
»Det är alltsammans. Blif inte orolig. Bellows
och jag skola fara hem med er i en droska.»
»Vänta litet.» Davidson tänkte efter. »Hjälp mig
att sätta mig», sade han och sedan: »om ni nu —
jag är ledsen att göra er besvär — sade mig allt det
der omigen?»
Wade upprepade det mycket tålmodigt.
Davidson slöt till ögonen och pressade händerna mot
pannan. »Ja», sade han, »ni har alldeles rätt. Nu, då
mina ögon äro slutna, vet jag, att ni har alldeles rätt.
Där är du, Bellows, som sitter bredvid mig på soffan.
Jag är omigen i England. Och vi äro i mörkret.»
Sedan öppnade han åter ögonen. »Och där»,
sade han, »håller solen just på att stiga upp, och jag
ser fartygets rår, och ett haf i rörelse och flygande
fåglar. Jag såg aldrig någonting mera verkligt. Och
jag sitter med sanden ända upp till halsen.»
Han böjde sig framåt och betäckte ansiktet med
händerna. Så öppnade han åter ögonen. »Mörkt haf
och soluppgång! Och likväl sitter jag på en soffa i
gamla Boyce’s rum — Gud hjälpe mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
