Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är stor skada, främling», sade hon då vi
skildes. »Jag tycker om ert utseende, och jag tycker
om er. Om ni åtrar er, så kom tillbaka.»
»Det var något som jag gärna ville, och det var
att ge henne en avskedskyss, men jag visste inte
hur jag skulle bära mig åt eller hur hon skulle ta
det. Som sagt, jag var ju halvt kär i henne. Men
hon gjorde själv slag i saken.
»Kyss mig», sade hon. »Bara något för mig att
gå och tänka på.»
»Och vi kysstes i snön i den där dalen i
Klippiga bergen, och jag skildes från henne, där hon
stod vid vägen, och gick själv efter mina hundar.
Jag höll på i sex veckor innan jag kom över passet
och kom ner till den första handelsplatsen vid Stora
Slavsjön.»
Gatlarmet trängde till oss som avlägsna bränningar.
En uppassare kom ljudlöst tassande och gav oss nya
sifoner. Och under tystnaden ljöd Trefethans röst
som en begravningsklocka.
»Det hade varit bättre om jag stannat. Se på mig.»
Vi sågo hans gråsprängda mustascher, den kala
fläcken på hans hjässa, påsarna under ögonen, de
hängande kinderna, de tjocka vulsterna på halsen,
den allmänna tröttheten och slappheten och fetman,
ruinen av en man som en gång hade varit stark,
men som hade levat för bekvämt och godt.
»Det är inte för sent, gamle vän», sade Bardvvell
nästan viskande.
»Jag önskar sannerligen att jag inte vore så fegl»
utbrast Trefethan. »Då kunde jag gå tillbaka till
henne. Hon är där ännu. Jag kunde krya till mig
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
