- Project Runeberg -  Natur och arbetsliv i svenska bygder / II. Norrland /
234

(1908-1910) Author: Anna Sandström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fjällbestigning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

regnat, äro de dessutom mycket slippriga. Ibland när
man vill ta fotfäste på en stor sten, börjar den rulla
och drar med sig en hel hop av de andra stenarna. Det
blir ett buller och brak, som ger genljud i bergen, och
den vandrande får vara glad, om han ej rullar själv
också. Därför är det bättre att vandrarna gå i bredd
än den ene efter den andre. Sådana massor av upptornade
stenar, som ligga löst på varandra, kallar man
»stenur». Rent av livsfarligt kan det vara att vandra
genom en sådan stenfylld fjälldal, om man går nedanför
en brant, där ras bruka inträffa. Man kan känna igen
en sådan farlig brant därpå, att stenarna äro nakna och
inte som annars överdragna med lavar eller mossa.

Äntligen ha vi kommit upp på den höjd, som begränsar
dalen. Nu se vi oss om och bli glada, när vi märka, att vi
kommit närmare de högsta topparna. Ett par av dem äro
alldeles vita, men på de flesta syns en svart spets ovanför
det vita snöhöljet. Det är, som om de höga svarta
gestalterna hade dragit sin vita mantel somliga över huvudet,
andra över axlarna. Och kungliga äro de i sin stolta
ensamhet. I oräkneliga årtusenden ha de legat där, och
människor ha icke vågat att ens sätta sin fot i deras rike.

Vandringen fortsätter, och vi komma till en stor
sänka, som tycks vara fylld med en djup snömassa.
Nej, det är inte snö, vi se ett blågrönt skimmer av is
invid dalväggen, det är alltså en jökel.

Nu få vi vara försiktiga, då vi skola vandra över
jökeln. Ty bäst som det är, stöter man på en djup spricka
mellan branta isväggar. Där kan man lätt störta ned och
slå ihjäl sig, ty en sådan jökelspricka kan vara så djup,
som ett tre våningars hus är högt. Lyckligtvis finns det
på sprickans väggar ofta utsprång och ispiggar, som en
förolyckad kan haka sig fast vid, till dess han kan få hjälp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:14:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/naturoch/norrland/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free