Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livets källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svavelsyrebad de ämnade åt andra? Nej, naturen,
som vårdar sig om alla sina barn, har även tagit
svavelbakterierna i sitt hägn. I det vatten, där de leva,
finnes alltid motgift mot svavelsyran i form av
kolsyrade salter, som neutralisera syran till gips
och andra oskyldiga ämnen.
I naturens hushållning synas svavelbakterierna
endast spela någon roll så till vida som åtskilliga
avlagringar av gips och anhydrit förmodas ha
uppkommit genom svavelbakteriernas verksamhet. Något
liknande gäller även om deras fränder,
järnbakterierna.
Vem har icke i källor, bäckar, träsk o. s. v. sett
denna bruna, slemmiga järnförening, som på
vetenskapens språk kallas järnoxidhydrat? Över allt där
detta bruna slem finnes i naturen, uppträda
järnbakterierna, ja det är i själva verket just de, som
ha bildat den bruna smörjan. Ur vattnet upptaga nämligen
järnbakterierna kolsyrad järnoxidul[1] som de förbränna till järnoxid. Denna avsöndras
ur organismen i form av ett lösligt salt, som
sedermera övergår till olösligt oxidhydrat. Järnoxidulen
spelar för järnbakterierna samma roll som svavlet
för svavelbakterierna. Varken svavlet eller järnet
tjänar som näringsämne i egentlig mening, d. v. s.
till organismens uppbyggande, utan båda ämnena
avlägsnas ur organismen sedan de undergått sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
