Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 3
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
stånd i början av juni månad. Pingstdagen
levde blott han och tre av manskapet. De
lågo var och en på sitt läger och kunde
ingenting göra för att bistå varandra. Aptit
hade de nog, men munnen och tänderna kunde
icke ta emot någon mat och för övrigt hade
ingen av dem krafter nog att laga till något.
På ömse sidor om Jens Munk lågo döda, av
de tre andra, som voro i livet, låg en
ombord och två i land. De senare hade inte haft
styrka nog att släpa sig ut till fartyget. Jens
Munk hade uppgivit allt hopp. På två dagar
hade han intet förtärt. Då han sålunda var
viss om döden, samlade han sig till en sista
ansträngning, att i dagboken skriva sin yttersta
önskan. Den fick följande lydelse:
"Efterdi jeg nu ikke laenger haver
Forhaab-ning at kunne leve udi denne Verden, da
beder jeg for Guds skyld, om nogle kristne
Mennesker hænder hid at komme, at de mit
arme Legeme med de andre deres, som herhos
findes, udi jorden ville lade begrave, tagende
’ön derför af Gud i himmelen. Og at denne
min Relation maatte blive min naadigste Herre
og Konning tilstellet, thi hvert Ord, som her
udi findes, er altsammen sandfærdigt, paa det
min store Besværlighed og ynkelige Afgång
maatte komme min fattige Hustru og Born
ti! gode. Hermed al Verden god Nat, og min
Sjæl i Guds Haand!
Jens Munk."
Hans sista stund var dock icke kommen.
Ännu i fyra dagar låg han i sin koj. Men
sedan kunde han icke ligga kvar längre.
Likstanken ombord blev för stark. Det lyckades
honom verkligen att kravla sig upp på däck
för att bli liggande där. På natten drog han
de dödas kläder över sig och hade det något
varmare. Den efterföljande dagen blev han
varse de två kamraterna i land och gav tecken
till dem, att han var vid liv. De hade trott,
han varit död, men åsynen av honom gav dem
liksom nya krafter; de lyckades ta sig ut
till skeppet och fingo honom med sig i land.
Våren hade börjat på allvar, och dagarna
blevo mildare. De tre männen kröpo omkring
på marken, och var det fanns en bar fläck,
ryckte de upp örter och sögo på rötterna, för
övrigt solade de sig och om nätterna lågo
de under en buske, framför vilken de fått
upp en liten eld Allteftersom sommaren
nalkades, kände de hur krafterna vände tillbaka.
Den man som varit vid liv ombord på skep-
pet, då Jens Munk lämnade det, dog, ty han
orkade icke ta sig upp, och de andra rådde
icke med att hjälpa honom, förrän det var
för sent. De tre männen voro således de enda
överlevande av de sextioåtta som hösten förut
seglat ut med så stora förhoppningar. Det
såg ut, som om de skulle komma undan med
livet. Men hur de skulle klara sig bort från
platsen visste de ännu icke.
Den adertonde juni bröts isen och fregatten
blev fri. Därmed öppnades också möjligheten
att få fisk ur floden. På färska laxöringar
koktes soppa, kött kunde ännu ingen äta, men
soppan gav krafter. Snart kunde de gå på
jakt och få fågel. För varje dag blev
tillståndet bättre och deras tankar började syssla
med hemresan. Hur den skulle ske, var inte
gott att säga. "Enhj örningen" var visserligen
flott, men det skulle vara ett hopplöst
företag att försöka segla den genom Ishavet och
över Atlanten med endast tre man ombord.
"Lamprenen" var mindre, men den stod på
grund. Det fanns dock intet val. "Lamprenen"
måste loss. Allt eftersom krafterna återvände,
plockade Jens Munk och hans två man ut så
mycket de kunde från "Lamprenen".
Nödvändig proviant förde de ombord från det andra
skeppet och så bidade de sin tid.
En dag kom floden ovanligt stark, den lyfte
"Lamprenen" och de tre grepo in med ett
vindspel som de ställt i ordning. De lyckades
få den ut på djupare vatten. Allt var klart
för hemresan.
Den sextonde juli hissades segel och
"Lamprenen" stävade ut över Hudsonbukten. Till en
början gick seglatsen lyckligt, men snart mötte
ett isbälte, som blev besvärligt. Isen packade
sig samman kring fartyget och det såg hotfullt
ut. I nio dagar voro de fast. Sedan stötte
ytterligare is till. Först den trettonde augusti
blev vattnet någorlunda öppet. Under
ständiga besvärligheter tog Munk sig fram och
den adertonde augusti hade han Hudsonsundet
bakom sig.
Resan över Atlanten tog vid. Den blev svår
och varade i trettiotre dagar. De tre männen
räckte inte till för arbetet ombord, och man
seglade därför med små segel. Storm och
motvind stötte till. Skutan sprang läck, så
att pumpen måste hållas i gång natt och dag.
Det var ett rent under, att de tre männen
kunde hålla ut, så medtagna som de voro
efter den gångna vinterns lidanden. Men de
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
