Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ml, hvilken ännu bär några mäktiga grenar. En orkan nedstörtade
år 1842 sjelfva hufvudstammen, och lyster dig veta dess vidare öde,
så stig in på Via Felice hos en »tornitore», d. ä. en svarfvare. Der
står ännu den väldiga kubben, märkt med en lapp, på hvilken du i
stora bokstäfver läser namnet Tasso. Snart skall den sekelgauda
stammen, som skänkte skalden skugga och ro under de sista
stunderna af hans oroliga lif, splittras af nyttans yxhugg, för att i
otaliga skärfvor gå i prosans tjenst och ännu göra gagn ett eller annat
århundrade, innan den åter skall varda jord, liksom allt, som af jord
är kommet.
Ja, ingenting är beståndande under solen... Käre vän, du må
icke le åt denna obegripligt djupsinniga anmärkning, ty jag menar
fullt allvarligt, och du må icke heller bli ledsen, om jag fortsätter i
samma elegiska ton, som jag börjat. För första gången har jag fått
ett anfall af den häftigaste hemsjuka, och anledningen dertill är så
sorglig, som den kan tänkas. En af mina skandinaviska vänner har
nämligen efter ett års lyckligt äktenskap förlorat sin unga fru i slutet
af förra månaden. ’Hink dig, att dö här nere, långt, långt från
fädernesland och vänner, att den ena dagen lefva med det käraste
man eger — och den andra stoppas i jorden på en ort, dit kärleken
och vänskapen endast sällan kunna vallfärda annat än i tanken! Vi
voro inalles fem skandinaver, som foljde det förtidiga offret för
förgängelsens nödvändighet till den sista hvilan, och den bittra sorg,
st)m fylde hjertat, är omöjlig att beskrifva. Det enda forsonande i
den högtidliga, men för min tanke tröstlösa akten var tanken på
den lycka, det dock i någon mån innebär för minnet, att få gömma
sitt hjertas skatt i en sådan jord, på ett sådant ställe, på en
graf-plats med en sådan belägenhet som här. Ty herrligare kan den icke
tärkas än för den protestantiska kyrkogården i Roma, sträckande sig
med sina cypresser och marmorvårdar längs efter sluttningen vid den
gamla stadsmuren mellan Cestii pyramid och Moute Testaccio,
fridfull och vänlig som ett barndomsminne, tilldragande och inbjudande
som ett aningsfullt hopp. Den är som ett stycke fädernebygd midt
i det främmande landet; man känner sig der liksom på egen grund
och botten, och alla de obekanta, som hvila under de gröna kullarne,
tyckas allesammans vara idel gamla vänner. Man erfar, med ett ord,
en undransvärd känsla af hemfrid inom detta helgade område.
Det finnes ännu ett annat sådant i Roma, dit vi stundom bruka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
