Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
Han trodde nämligen, i likhet med andra, som ej ha
någon människokännedom, att folk sysselsatte sig med
hans lilla person och därför såg ner på och föraktade
honom.
Ändtligen kom den för uppbrottet bestämda dagen,
och hur hoppfull Harald än motsett den, kände han det
nu svårt att skiljas från sin familj. Tårarna ville tränga
sig fram, när han såg sin mor upptagen af tusen små
bestyr gå och syssla med hans kläder och med den
största omsorg packa in alla hans saker. Han tänkte på
hvilken sorgfri ålderdom hon kunnat ha, och ändå hade
han under den tid, de bott på Sjövik, ej hört ett ord af
knot eller klagan. Ödmjukt hade hon böjt sig under
Guds vilja och, glömmande sig själf, endast sörjt för
makes och barns trefnad.
I afskedsstunden tog han henne i sina armar och
utropade: “Ack, om jag kunde bli en värdig son åt mina
utmärkta föräldrar ““ Han kysste henne ömt och
hviskade, att han med Guds hjälp hoppades, att det onda,
stolta sinne, som hon så sörjde öfver, skulle blifva
kufvadt.
Och du, lilla, snälla Elin“, — han vände sig till
henne — “Gud signe dig. Du har blifvit en sådan liten
älsklig varelse. Måtte du nu också bli frisk !“
Valborg bad han icke glömma sin stygge bror.
Hon besvarade uppmaningen med att gifva honom en
portfölj, å hvilken hon på ena sidan ritat en vy af
Sjövik och på den andra en af Örnaholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
