Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var, drogs Josefina med —* när magen är mätt,
veknar sinnet.
Värdinnan kom att dröja. Något hade väl stött
till som tagit hennes uppmärksamhet därute.
Den goda maten efterverkade, så att Lundal blev
sentimental. Han började tala om sin stora
ensamhet, hur han hade längtat mången gång efter hem
och familj, han som andra män, och hur han
ständigt dragits med en oresonlig otur. Och nu skulle
han ut igen och pröva en dust med detta
ogästvänliga liv, där han alltid stött emot, alltid kommit till
korta, med resultat att han inte längre vågade tro
på någon framgång. Och ensam stod han också,
och det var vådligt trist ibland.
»Hade han ingen alls att ty sig till», undrade
Josefina, som började vekna.
»Inte en kotte! Hon var den första som visat
honom vänlighet och intresse, sedan han kom hitöver.
Och det skulle hon ha evinnerligt tack och heder för!»
Han tryckte hennes hand, länge och väl, och när
han tryckt färdigt, glömde han släppa den igen.
Han undrade så fasligt mycket, hur hans liv nu
skulle komma att gestalta sig — det var en vacker,
sympatisk hand hon hade! Om han nu skulle
lyckas få något jobb, eller om han rent av skulle komma
att gå under; det var en fråga som han gjort sig
otaliga gånger.
Var det verkligt?! Tryckte inte handen igen?!
Josefina hade blivit sittande, med blicken rätt fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
