Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 54 —
det hoppet uppehöll henne, att han och Petronius skulle föra hennes
talan inför kejsaren.
Vinicius förklarade, att han genom Aulus själf fått veta, att hon
blifvit bortförd. Han visste ej, hvarför hon var där. Kejsaren gifver ej
skäl för sina order och befallningar. Men hon behöfde ingenting frukta.
Han, Vinicius, var nära henne och skulle stå vid hennes sida. Han
ville hellre mista sina ögon än ej se henne, han ville hellre dö än
öfvergifva henne, hon var hans själ och han skulle skydda henne som sin
egen själ. I sitt hus skulle han bygga ett altare åt henne som åt en
gudinna och där ö|fra myrrha och aloe, och på våren saffran och
äppelblommor, och då hon fruktade kejsarens hus, lofvade han, att hon ej
skulle behöfva stanna där.
Och fastän hans tal var fullt af undanflykter och stundtals lögner,
låg det sanning i hans röst, ty hans känslor voro äkta. Han greps äfven
af verkligt medlidande, och hennes ord gingo honom rakt till hjärtat.
Då hon tackade honom och försäkrade, att Pomponia skulle komma att
hålla af honom för hans godhet, och att hon själf under hela sitt lif
skulle vara honom tacksam, kunde han ej bemästra sin sinnesrörelse,
och det tycktes honom, att han aldrig någonsin skulle vara i stånd att
motstå hennes böner. Hans hjärta veknade. Hennes skönhet berusade
honom, och han åtrådde henne, men på samma gång kände han hur
kär hon var honom och att han i sanning borde hylla henne som en
gudomlighet. Han kände en oemotståndlig lust att tala om hur skön
hon var och hur han tillbad henne. Allt eftersom festens larm
stegrades, drog han sig närmare henne och hviskade ömma, veka ord ur djupet
af sin själ, ord så smekande som musik och berusande som vin.
Och hon söfdes af dem. Bland dessa främmande människor tycktes
han henne än närmare, än kärare, så fullkomligt uppriktig och tillgifven
henne af hela sin själ. Han lugnade henne, han lofvade att rädda
henne från kejsarens hus, och lofvade att ej öfvergifva henne och att
hjälpa henne. Förr, hos Aulus, hade han talat om kärlek och den lycka
den ger, men endast i allmänhet. Nu åter sade han henne, att han
älskade henne, att hon var honom kärare och dyrbarare än något annat.
Det var första gången, Lygia hörde sådana ord från en mans läppar,
och då hon nu hörde dem, tycktes det henne, att något inom henne
väcktes ur en lång dvala, att vissa föreställningar om lycka grepo henne,
i hvilka en gränslös ljuflighet var blandad med gränslös smärta. Hennes
kinder brände, hennes hjärta bultade, läpparna voro halföppna som i
förundran. Hon fattades af fruktan öfver att hon lyssnade till sådana
ord, men hon ville ej för allt i världen mista ett enda af dem. Än slog
hon ned ögonen, så lyfte hon igen sin blick till Vinicius, så klar och
äfven frågande, sotn om hon velat säga honom: »Tala vidare!» Ljudet
af musiken, doften af arabiska vällukter och blommér bedöfvade hennes
sinnen. I Bom var det sed att ligga vid måltiderna, men hemma hade
Lygia haft sin plats mellan Pomponia och lille Aulus. Nu hvilade
Vinicius vid hennes sida, ung, stark, lågande af kärlek, och hon erfor
både glädje och blyghet, då hon kände den värme, som strålade ut från
honom. Ljuf domning, svaghet och glömska grepo henne.
Men hennes närhet började äfven verka på Vinicius. Hans näsborrar
vidgades som på en österländsk stridshäst. Hans pulsars häftiga slag
syntes under den lätta tunikan, han andades kort, och meningarna föllo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
