- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
110

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 110 —

Och han hade ej misstagit sig. Nero lyssnade med förstenadt
ansikte och stirrande ögon på senatorernas och fältherrarnas trösteord.
Det var tydligt, att om han än led, han dock tänkte på, hvad intryck
hans smärta skulle göra på andra. Han intog en pose à la Niobe och
gaf en förevisning i faderssorg, som en skådespelare skulle ha gjort på
teatern. Han kunde icke ens framhärda i sin tysta, förstenade sorg,
utan ibland gjorde han en gest, som om han strött stoft på sitt hufvud,
och ibland vrålade han. Men då han fick se Petronius, sprang han
upp och ropade med tragisk röst, så att alla kunde höra det:

»Å-å-å! Och det är din skuld att hon dog! På din inrådan kom
denna onda ande innanför dessa väggar — denna onda ande, som med
en blick dödade henne. Ve mig! O, att mina ögon aldrig skådat Helios’
ljus! Ve mig! Ve, ve!»

Och ban höjde rösten ännu mer, till ett förtvifladt skri. Men
Petronius beslöt att sätta allt på ett kort. Han sträckte ut handen och
grep silkesduken, som Nero alltid bar om halsen, och lade den öfver
kejsarens mun i det han högtidligt sade:

»Härskare, Rom och hela världen är slagen af smärta, men bevara
du din stämma åt oss!»

De närvarande voro förvånade, Nero själf blef förundrad. Men
Petronius stod orörlig, han visste alltför väl hvad han gjorde. Han
kom äfven ihåg, att Terpnos och Diodorus hade en direkt befallning
att få Nero att tiga, då han höjde rösten för mycket och utsatte den
för fara.

»O, kejsare,» fortsatte han med samma allvar och sorg, »vi hafva
lidit en gränslös förlust. Låt då denna skatt af tröst återstå för oss.»

Neros ansikte blef lugnare och tårarna kommo i hans ögon. Han
lade plötsligt sin hand på Petronius’ axel, lutade sitt hufvud mot hans
bröst och sade mellan snyftningar:

»Endast du bland alla andra har tänkt på det — endast du,
Petronius, endast du!»

Tigellinus blef gul af afund, men Petronius fortsatte:

»Res till Antium! Där kom hon till världen, där strömmade glädje
mot dig, där skall trösten nå dig. Låt sjöluften uppfriska din härliga
strupe, låt ditt bröst inandas den salta hafsbrisen! Vi, dina hängifna
vänner, skola följa dig öfverallt, vi skola lindra din smärta med vänskap,
du skall trösta oss med sång.»

»Ja,» svarade Nero sorgset, »jag skall skrifva en hymn till hennes
ära och sätta musik till den.»

»Och så skall du känna den varma solen i Raiæ.»

»Och sedan — glömska i Grekland.»

»I poesiens och sångens hemland.»

Och hans förstenade, dystra sinnestillstånd försvann så småningom,
soin molnen fara, som dölja solen. Ett samtal började, som fastän fullt
af sorgsenhet dock innehöll planer för framtiden, — om en resa,
artisl-uppvisningar, och till och med angående mottagandet af den armeniske
konungen Tiridates, som lofvat att komma till Rom. Tigellinus försökte
visserligen att åter draga fram trolldomsryktena. Men Petronius, nu
säker på sin seger, tog upp utmaningen.

»Tigellinus,» sade han, »tror du, att trolleri kan skada gudarna?»

»Kejsaren här själf talat om det,» svarade hofmännen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free