Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII - XXXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 250 —
kejsare, skall du, ruin gudinna, bo i ditt eget hus vid Carinæ. Välsignad
vare dagen, timmen, stunden, då du stiger öfver min tröskel. Och om
Kristus, hvilkens lära jag nu håller på att antaga, åstadkommit det, då
vare äfven hans namn välsignadt. Jag skall tjäna honom och gifva lif
och blod för honom. Men jag talar oriktigt, vi skola båda tjäna honom,
tills våra lifstrådar brista.
Jag älskar dig och hälsar dig af hela min själ »
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Ursus var sysselsatt att hämta vatten ur cisternen med en dubbel
amphora. Han sjöng helt lågt en underlig lygisk sång och såg emellanåt
med förtjusta blickar på Lygia och Vinicius, som lyste så hvita som två
statyer bland cypresserna i Linus’ trädgård. Deras dräkter rördes icke
af den minsta vindfläkt. En guldfärgad och violett skymning sänkte sig
öfver världen, medan de stodo och talade med hvarandra i detta aftonens
lugn, hållande hvarandra i händerna.
»Drabbar dig intet ondt, Marcus, emedan du lämnat Antium utan
kejsarens vetskap?» frågade Lygia.
»Nej, min älskade,» svarade Vinicius. »Kejsaren förkunnade, att
ban skulle hålla sig inne på sina rum i två dagar tillsammans med
Terpnos för att komponera en ny sång. Han gör ofta så, och då
hvarken tänker han på eller minnes något annat. Och hvad är kejsaren
för mig, när jag är hos dig och får se dig! Jag har redan längtat
alltför mycket, och dessa sista nätter har jag icke sofvit. Mer än en gång,
då jag halfsof af trötthet, vaknade jag plötsligen upp med en känsla af
att en fara hotade dig. Stundom drömde jag, att de hästar, som skulle
föra mig från Antium till Rom, voro stulna, hästar med hvilka jag färdas
snabbare än kejsarens kurirer. Älskade, jag kunde icke hålla ut utan
dig. Jag älskar dig alltför högt.»
»Jag visste, att du skulle komma. Två gånger lopp Ursus på min
önskan till Carinæ för alt i ditt hus spörja efter dig. Både Linus och
Ursus logo åt mig.»
Det var också tydligt, att Lygia hade väntat Vinicius, ty hon bar i
stället för den vanliga mörka dräkten en mjuk hvit stola, ur hvars veck
hennes armar och hufvud trädde fram som vårblommor ur snö. Hennes
hår pryddes af några röda anemoner.
Vinicius tryckte sina läppar mot hennes hand De sutto på
stenbänken ibland de vilda vinrankorna, tysta, tryckta intill hvarandra och
med ett återsken af skymningens sista glimtar i sina ögon. Aftonens
lugn betog dem fullständigt.
»Så lugnt. Och så skön världen är,» sade Vinicius sakta. »Kvällen
är underbart stilla. Säg mig, Lygia, hur det kommer sig, att jag nu
känner mig lyckligare än någonsin. Jag drömde aldrig om sådan kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
