Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 357 —
sökte alt taga bort barnet och gifva det åt någon annan, som knäböjde
längre bort. Men gråten och rörelserna retade lejonet. Plötsligt gaf
det till ett kort, hårdt rytande, dödade barnet med ett slag af sin tass
och krossade sedan faderns hufvud mellan sina käkar.
Och nu kastade sig de öfriga lejonen in på sina offer. Några
kvinnor kunde icke tillbakahålla ett rop af förskräckelse. Men detta dränktes
i applåder ofvanifrån. Applåderna slutade dock snart, och man endast
såg på under andlös tystnad.
Och det var en fruktansvärd syn. Kroppar sletos upp, lejonen
fattade sina rof i kläderna och sprungo vildt omkring med dem för att
finna en undangömd plats att i frid få sluka dem, andra lejon kommo
i slrid med hvarandra om ett rof. Åskådarna lämnade sina platser och
gingo längre ned mot arenan för att se bättre, och det uppstod en
farlig trängsel. Kejsaren iakttog nu genom sin smaragd det hela med
spänd uppmärksamhet. Petronius’ ansikte uttryckte endast leda och
afsky. Chilo hade blifvit buren ut ur cirkus.
Men från cunieulum utfördes ideligen nya offer.
Bland de högsta bänkraderna satt aposteln Petrus och såg ned på
dem. Ingen af publiken såg honom, ty alla voro vända mot arenan,
därför kunde han resa sig upp och stod där med utsträckta händer och
välsignade dem. Många af de kristna sågo upp mot honom, och deras
ansikten blefvo helt strålande, de logo mot honom i sina smärtor, då
de sågo högt öfver sig korsets tecken.
Men kejsaren hviskade några ord åt prefekten. Denne gick ned till
cuniculum. Och till och med pöbeln blef förvånad, då portarna
öppnades igen. Kejsaren hade befallt fram nya djur, vare sig det var i
ett slags vanvett, eller emedan han ville, att detta skådespel skulle
blifva sådant, att världen aldrig sett dess like. Och nu släpptes det in
djur af alla slag — tigrar, pantrar, björnar, vargar, hyenor och
schakalen Hela arenan var liksom öfversvämmad af gula, mörkbruna,
strim-miga, fläckiga skinn, där var blott ett enda kaos af djurryggar, soin
rördes om hvarandra. Skådespelet fick fantastiska proportioner, blef
som en blodig, vanvettig mara. Gränsen var öfverskriden, man hörde
nu bland äkådarna krampaktiga skralt från kvinnor, som slutligen icke
förmådde se mer. Några ansikten bleknade. Röster ropade: »Nog! Nog!»
Men det var lättare att få ut djuren på arenan än att få in dem
igen. Kejsaren fann dock en utväg att rensa arenan och dessutom gifva
folket en ny förströelse. I gångarna visade sig nämligen numidier med
bågar i händerna Folket gissade, hvad som komma skulle, och jublade.
Numidierna spände sina bågar och började skjuta midt ibland
vilddjuren. Delta var i sanning ett nytt skådespel. Numidiernas smidiga
gestalter böjde sig bakåt, pil efter pil skar igenom luften. Och nu föllo
vargar och pantrar om hvarandra, de mindre djuren blefvo rädda och
rusade omkring på arenan eller körde sina hufvuden mot gallret. Och
pilarna hvcno alltjämt, tills slutligen ingen lefvande fanns kvar där nere.
Hundratals slafvar skyndade nu in på arenan med spadar, skoflar,
kvastar, korgar och sandpåsar. Snart var platsen rensad från lik, blod
och inälfvor och beströdd med ny sand. Därpå kommo Cupidoner in
och strödde omkring rosor och liljor och alla andra slags blommor.
Oljorna doftade åter, och purpurgardinen drogs undan, ty nu hade solep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
