Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 409 —
— det var en fråga, som för dessa åskådare, hvilka gingo helt upp i
sådana strider, var viktigare än deras eget öde, än hela romerska väldet.
Kejsaren själf hade rest sig som alla de andra. Många voro så inne i
hvad de sågo, att de stodo med lyfta armar oeh svettbetäckt panna, som
om de själfva kämpat mot uroxen. Det tycktes dem, att kampen varade
en evighet. Och mannen och vilddjuret stodo alltjämt kvar i sin
fruktansvärda ställning; man kunde hafva trott, att de voro fastvuxna
vid marken.
Nu ljöd ett doft vrål från arenan. Man trodde sig drömma, när
tjurens väldiga hufvud började vrida sig litet under barbarens händer.
Lygierns hals och armar blefvo så småningom alldeles mörkröda, hans
kropp böjdes ännu mera. Det var tydligt, att han uppbjöd hela
återstoden af sin oerhörda styrka, men den kunde icke räcka länge.
Dofvare och dofvare, hesare och hesare blef tjurens vrål, och det
blandades med lygierns flämtande andedräkt; fradgan från tjurens tunga
dröp ned i sanden.
Ett ögonblick till, och de närmast sittande hörde ett knakande ljud,
och djuret rullade dödt ned på marken med halsen bruten.
Lj’giern lossade i en hast repen från tjurens horn och lyfte upp
jungfrun. Hans ansikte blef nu blekt, håret var vått af svett och armarna
likaledes. För ett ögonblick stod han som bedöfvad, därpå lyfte han
upp hufvudet och såg sig omkring.
Hela teatern hade blifvit vild. Byggnadens väggar darrade af rop
från tusen och åter tusen munnar. Man hade aldrig förr sett en sådan
uppjagad stämning i teatern. De som sutto högst upp trängde sig ned
för att få se den starke mannen. Öfverallt hördes enträgna, lidelsefulla
rop på benådning Jätten hade med ens blifvit en gunstling hos detta
folk, som satte sådant värde på fysisk styrka; han var i detta ögonblick
den främste mannen i hela Rom.
Han förstod att massan arbetade för att rädda åt honom lif och
frihet. Men hans tankar gällde påtagligen icke honom själf ensamt. Han
närmade sig kejsarens loge, och bärande Lygia i sina armar tycktes han
säga med blicken:
»Nåd för henne! Rädda jungfrun! Jag gjorde det för hennes skull.»
Åskådarna förstodo fullkomligt, hvad han menade. Dessa senatorer
och riddare grepos af medlidande vid åsynen af den medvetslösa
jungfrun, som tycktes ett barn i jättens armar. Hennes smärta gestalt, hvit
som formad ur marmor, hennes medvetslöshet, den ohyggliga fara, från
hvilken jätten befriat henne och slutligen hennes skönhet hade rört allas
hjärtan. Medlidandet spred sig från hjärta till hjärta. Man hade haft
blod, död och lidande nog nu, och röster, många brutna af tårar, bådo
om nåd för båda.
Ursus gick rundt arenan med Lygia i sina armar. Plötsligen sprang
Vinicius upp, hoppade öfver barriären ned på arenan och öfvertäckte
Lygias kropp med sin toga.
Därpå slet han upp sin tunika och blottade sitt bröst, betäckt med
ärr, som han fått i armeniska kriget; och sträckte ut sin hand mot
församlingen.
Nu öfvergick massans entusiasm allt hvad man förr sett i den
vägen. Hopen stampade och tjöt. Rösterna som fordrade nåd blefvo
helt enkelt fruktansvärda. Folket icke blott tog parti för de dömda,
52. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
