Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 421 —
Vid underrättelsen om den annalkande faran förde Nazarius
allesamman ut genom hemliga gångar till trädgårdsporten och därifrån till
öde stenbrott några hundra alnar från Janiculum-porten. Ursus bar Linus,
hvilkens ben ännu icke läkts sedan de brutits under den tortyr, han
lidit. Väl komna till stenbrottet, kände de sig trygga, och vid skenet af
facklor, som Nazarius tändt, började de rådslå med sakta röst om hur
de skulle rädda aposteln, som var dem så kär.
»Herre,» sade Vinicius, »låt Nazarius få föra dig till Albanerbergen.
Där skall jag söka upp dig, och vi skola resa till Antium, hvarest skepp
finnas redo att föra oss till Neapel och Sicilien. Välsignad vare den
dag, då du träder in i mitt hus och då du välsignar min härd!»
De andra hörde detta förslag med stor glädje och bådo ifrigt:
»Dölj dig, helige mästare, och stanna icke i Rom! Bevara den
lefvande sanningen, att den icke måtte dö med dig och oss!»
»Gör det, för Kristi skull!» ropade andra och grepo i hans kläder.
»Mina barn,» svarade Petrus, »hvem vet, när Herren bestämt slutet
på ens dagar?»
Men han sade icke, att han icke ville lämna Rom, och han tvekade
själf, hur han skulle göra. Osäkerhet och till och med fruktan hade
dvalts i hans själ under den sista tiden. Hans hjord var skingrad, hans
möda förspilld, denna kyrka, som innan branden hade blomstrat som
ett härligt träd, hade nu förvandlats i il 1 stoft genom »vilddjurets» makt.
Ingenting återstod utom tårar och minnet af allt lidande, som varit.
Sådden hade gifvit rik skörd, men djäfvulen hade trampat den till jorden.
Inga legioner af änglar hade kommit dem till hjälp, utan Nero regerade
i ära och härlighet öfver världen, förfärlig, mäktigare än någonsin, herre
öfver alla land och haf. Mer än en gång hade den åldrige fiskaren
sträckt sina händer i förtviflan mot himlen och sagt:
»Herre, hvad skall jag göra? Hur skall jag handla? Hur skall jag,
gammal och svag, kunna strida mot detta det ondas oöfvervinnerliga
makt, som du låter härska och segra?»
Han tvekade. Han visste, att sanningen skulle segra, men ibland
tänkte han, att stunden icke var kommen ännu, att den skulle komma
först då, när Herren skulle stiga ned till jorden på domens dag
hundrafalt större och mäktigare än Nero. Och ofta trodde han, att om han
nu lämnade Rom, skulle alla de troende följa honom, och han skulle
då föra dem långt» bort till Galileens skuggrika lundar, till sjön Tiberias’
lugna stränder, bland fredliga herdar, liksom lamm bland timjan och
krasse. En allt mäktigare längtan efter frid och hvila betog den gamle
fiskarens hjärta; den lockade tårar i hans ögon.
Men när han trodde sig ha gjort sitt val, kom en plötslig oro och
fruktan öfver honom. Skulle han lämna denna stad, där jorden druckit
så många martyrers blod, skulle han ensam svika? Hvad skulle han
svara Herren, om dessa ord ställdes till honom: »Dessa hafva dött för
tron, men du flydde!»
Nätter och dagar tillbragte han i ångest och plågor. De andra,
som blifvit sönderslitna af lejon, som blifvit fastnaglade vid kors, som
blifvit brända i kejsaren trädgårdar, hade nu fått hvila efter sina
lidanden. Men han fann ingen hvila, ingen sömn. Ofta förgyllde
morgonrodnaden hustaken, när han ännu snyftade från djupet af sitt sargade
hjärta:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
