språkforskare, skald. föddes d. 7 Aug. 1598 i Svartskärs by inom Vika socken i Dalarna, der fadern, Olof Marqvardsson, var bergsman. Sin första undervisning erhöll han i Vesterås skola. Derifrån afgick han 1619 till Upsala akademi och antog då namnet Lillia (han hade förut kallat sig Göran Olofsson eller Georgius Olavi). Sedan han vid lärosäten i Tyskland fullbordat sina studier, återkom han 1624 till Upsala, men följande året reste han åter till Tyskland, såsom handledare för en ung Gyllenhielm, samt besökte äfven Italien, Frankrike, Holland och England. 1626 kallades han af biskop Rudbeckius till lektor vid gymnasium i Vesterås, och kort derefter blef han af konung Gustaf Adolf utnämnd till »läsemästare för riddarhuset» i dåv. Collegium illustre, i hvilken egenskap han ådrog sig stor uppmärksamhet. 1630 utnämndes han till assessor i Dorpts hofrätt, och 1631 adlades han med namnet S. samt erhöll i förläning Stjernlunds och Vasula gods i Livland. 1639 blef han landtråd derstädes och 1642 kallades han till Stockholm för att deltaga i den då tillsatta lagkommissionen. Derefter stannade han flera år i hufvudstaden, tillvann sig allmän uppmärksamhet för sin begåfning och sina kunskaper samt kom äfven högt i drottning Kristinas ynnest genom sina dikter. Han utnämndes 1648 till vice president i Dorpts hofrätt, men hade knappt tillträdt denna befattning, då han återkallades till Stockholm för att mottaga tjenst såsom riksarkivarie. Under vägen förliste det fartyg, på hvilket han färdades; med nöd räddade han sitt eget lif och kom alldeles utblottad till hufvudstaden. Af drottningen å nyo mottagen med välvilja, utnämndes han 1649 till riksarkivarie samt blef vid hofvet mycket använd och uppburen för sina poesier, balletter och »upptåg». Han hade nu sin gladaste och lyckligaste tid. Snart föll han dock i onåd för skarpa utlåtelser om någon af drottningens gunstlingar och måste återvända till Livland. Förjagad derifrån under ryska kriget 1656, kom han med hustru och barn tillbaka till Stockholm och drog sig der med mycken nöd fram till 1658, då han af Karl Gustaf utnämndes till landtdomare i det till Sverige afträdda Trondhjems län. Men när detta Iän 1660 åter gick förloradt, var S. å nyo utan syssla, till dess han 1661 kallades till krigsråd och året derpå till ledamot i reduktionskollegium, hvilken befattning han dock undanbad sig. Efter inrättandet af antiqvitetskollegium förordnades han 1667 till dess förste styresman och såg såsom sådan sin ålderdom betryggad mot penningbekymmer, som följt honom lifvet igenom. Han dog i Stockholm d. 22 April 1672. 1791 lät Svenska akademien prägla en minnespenning öfver honom.
S. var på sin tid den lärdaste mannen i riket; hans literära bana var lika mångsidig som vidsträckt. Bland hans femtio till sextio särskilda verk, af hvilka blott femtedelen blifvit tryckt och ungefär lika stort antal förkommit, tillhöra, utom poesien, somliga matematiken och naturkunnigheten, somliga lagvetenskapen, somliga häfdaforskningen och statistiken och somliga filologien (dessa äro de fiesta). Det finnes intet af dessa fält, på hvilket ej hans arbete lemnat spår efter sig, knappt något, på hvilket han ej är för sin tid upptäckare. Han försökte sig i mycket, och följaktligen fullbordade han föga. Han var, såsom Geijer kallar honom, »i allt en stor börjare».
Såsom matematiker var han en bland de förste, som i Sverige tillvunno sig en allmännare uppmärksamhet. De matematiska vetenskaperna, hvilka varit ett hufvudföremål för hans studier under de utländska resorna, förde han med sig till Sverige, der de förut varit föga kända. Regeringen begagnade hans insigter deri att ordna rikets mått, mål och vigt efter vetenskapliga grunder. Han lär hafva varit den förste, som till Sverige infört mikroskop och solglas. - Såsom rättslärd genomgick han alla våra äldre lagar och utgaf Vestgötalagen. Han är den förste, som till någon af våra lagböcker fogat förklaring. - Såsom filosof föredrog han Platon och Plotinos framför den då mest gällande Aristoteles, men var ingen vän af den cartesianska filosofien, hvars erfarenhetslära han påstod vara »ett filosoferande utan högre sinne, ett filosofiens neddragande i smutsen». I historien och språkforskningen, hvilka båda vetenskaper han nära förband med hvarandra sträckte han sina forskningar ganska långt, ja äfven långt utom vetenskaplighetens område. Föranledd af missförstådd fosterlandskärlek och slutande sig till den af föregående svenska fornforskare antagna trosartikeln att den s. k. stora folkvandringen utgått från Sverige, sökte S. visa, att »gotiskan» eller ursvenskan vore alla språks stammoder. Emellertid är han en af dem, som togo de första stegen till en jämförande språkforskning.
Hans egentliga storhet är att finna i de förtjenster, han inlagt om svenska språket och skaldekonsten. Han viste nämligen att väcka ett lifligare intresse och en större aktning för det dittills så förbisedda och föraktade modersmålet, såväl genom sin ifver för dess renhet - hvarom bl. a. ej minst hans verk Gambla Svea och Götha mäles Fatehur, seu Lexicon vocabulorum antiquorum gothicorum vittnar - som genom sin för den tiden mästerliga behandling af detsamma. Han har renat och riktat det dels genom att återgå till den gamla äkta svenskans källor i fornspråk och folkspråk och dels genom att utdrifva onödig främmande tillsats. - Hans uppträdande såsom skald utgjorde en vändpunkt i den svenska poesien, som dittills i sjelfva verket ej varit annat än konstlös folkvisa, med några efterbildningar i samma riktning, eller konstladt rimmeri, men som med och genom honom blef en skaldekonst, hvarför han ock med skäl blifvit kallad »den svenska skaldekonstens fader». Redan under hans lifstid (1668) utkom, i sin första upplaga, samlingen af hans qväden: Musæ Suethizantes, thet är Sång-gudinnor, nu först lärande dichta och spela på svenska. Med dem ville han grunda en nationell vitterhet i hufvudsakligen antik form. Utan att blott och bart härma antikens skalder använde han på det ännu så föga utbildade svenska språket deras rikt utbildade versformer, på samma gång han likväl äfven upptog åtskilliga moderna rimmade sådana, såsom alexandriner och sonetter, i hvilka han rörde sig med mindre ledighet. Hans mest berömda poetiska arbete är det på i allmänhet välgjorda och klingande hexametrar diktade läroqvädet Hercules, som, med namn och fabel lånade från de gamle, egentligen är en målning af tidens seder och en varning åt Sveriges unga adel, sådan den i lyckans öfvermod började visa sig vid Kristinas hof. Vid detta hof uppfördes hans »balletter»: Then fångne Cupido, Fredz-afI och Parnassus triumphans, utgörande en blandning af kostymerad bal och sångpjes, med afvexling dels af ogentliga sångstycken, dels af verser, hvilka reciterades. Der uppfördes likaledes hans s. k. »upptåg», allegoriska representationer utan dans, diktade i mindre omfång och med blandning af vers och prosa. Först på äldre dagar skref S. sitt bekanta diktverk Bröllopsbesvärs ihugkommelse, en hexametrisk, till största delen skämtsam brudskrift, som skildrar, mestadels med öfvervigt af komisk ton, de mångfaldiga bryderier och vedermödor, som föregå och efterfölja hvarje giftermålsförbund, dock så, att sakens Ijusa sida till sist göres gällande. S. var intet skapande skaldesnille i högre mening, ehuru han visserligen äfven i skaldebegåfning stod långt framom sina föregångare inom svenska literaturen; det var egentligen som språkkonstnär, genom den utbildning han gaf svenska språket, som han utöfvat ett så stort inflytande på Sveriges vitterhet. Upplagor af hans arbeten utkommo 1668, 1687, 1818 (utg. af L. Hammarsköld), 1834 - 35 och 1871 (utg. af Hanselli). S:s lefnad är tecknad af Hammarsköld, Atterbom, Geijer, S. Gagnerus, K. J. Lenström, L. Manderström, Wrangel m. fl.
