- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
23-24

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abctuorium l. Abgatorium - Abd - Abdallah - Abd-ar-rahman - Abd-el-kader

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvarefter biskopen med sin staf skrifver
korsvis (><) det latinska och det grekiska alfabetet
i för detta ändamål på midtskeppets golf
strödd aska för att dermed antyda, att hvar
och en bör i sitt hjerta inskrifva det ord han
hört förkunnas i kyrkan.

Abd, ett arabiskt ord, som betyder "tjenare,
slaf" och ofta nyttjas såsom personnamn i
förening med någon af islams benämningar på
Gud, Allah, t. ex. Abd-allah, Guds tjenare;
Abd-el-kader, den starkes tjenare;
Abdu-l-latif, den huldrikes tjenare.

Abdallah, "Guds tjenare". 1) A.,
Muhammeds fader, en köpman, född 545, död 570
efter Kr. 2) A., farbroder till de båda första
kalifernia af Abbasidernas dynasti. Död 754.
3) A.-ben-Jasin, stiftare af Almoravidernas
rike i Marokko. Död 1058.

Abd-ar-rahman. 1) Kalifen Jesids ståthållare
i Spanien, var under det 8:de årh. arabernas
störste fältherre. Efter att hafva tryggat deras
välde i nämnda land tågade han öfver
Pyreneerna och hemsökte Frankrike med en stor
här i afsigt att underkufva hela vesterlandet;
men han blef, 732, af Karl Martel slagen
vid Poitiers, der han stupade.

2)Den ende af Omejjadernas dynasti, som
undkom, då Abbasiderna bemäktigade sig
kalifatet år 750. Han flydde till Spanien och
stiftade der ett sjelfständigt kalifat i Cordova
år 755.

3)Sultan i Marokko 1823-1859. Redan
före sin tronbestigning hade han haft tillfälle
att samla betydliga rikedomar, och hans
regering gick i synnerhet ut på förökandet af
dessa. Bland andra medel dertill var
sjöröfveriet, som han idkade längst bland alla moriska
furstar, och som flere gånger ådrog honom
strider med de europeiska makterna, t. ex.
1828 med Österrike. Tvisten med Sverige och
Danmark angående den tribut, som dessa land
förut betalt, men nu vägrade att gifva, slutade
med att sultanen afstod från densamma (1845).
Genom marokkanernas religiösa fanatism råkade
sultanen 1844 mot sin vilja i oenighet först med
Spanien, med hvilket dock en fredlig
öfverenskommelse gjordes, och sedan med Frankrike till
följd af den hjelp han lemnade Abd-el-kader.
Äfven mot Abd-el-kader måste han kämpa
om sitt rike, till dess denne 1847 blef
fransmännens fånge. Äfven andra inre och yttre
strider störde hans regering till hans död, 1859.
Han efterträddes af sin son Sidi-Muhammed.

Abd-el-kader, tapper arabhöfding, ryktbar
genom sina strider i Alger mot
fransmännen. A., hvilken föddes 1807 nära Maskara,
var yngste sonen i en marbutfamilj (se
Marbut), som räknade sina anor från de
fatimidiske kaliferna. Denna föregifna slägtskap med
Muhammed sjelf ökade det anseende, som A:s
stora och ädla egenskaper förskaffade honom
bland hans landsmän. Abd-el-kader studerade
jämte sina bröder vid högskolan i Fes samt i
Getna, ett slags teologiskt seminarium, som
förestods af hans fader, Sidi-el-mahiddin. I
dennes sällskap företog han 1825 en
pilgrimsfärd till profetens graf. Efter hemkomsten
egnade han sig åt teologiska studier. Men
hans lif fick plötsligt en annan riktning.
Fransmännen hade 1830 intagit Alger. Flere
underlydande arabiska stammar begagnade tillfället
att göra sig fria, intogo Maskara och valde
Abd-el-kader till Emir af Maskara och
anförare i det heliga kriget mot de otrogne.
Visserligen tillbakaslogo fransmännen hans anfall
mot Oran och öfvervunno flere gånger hans
skaror i större fältslag; men hans förstod att
väcka religiös hänförelse hos sina landsmän
och tillfogade genom sin tapperhet och
skicklighet fienden stor skada. Tvänne
blodiga nederlag under general Desmichels
förmådde fransmännen att 1834 erkänna honom
som herskare öfver en del af vestra Alger
med Maskara till hufvudstad. 1835 utbröt
dock kriget å nyo. Staden Maskara förstördes
af Algers guvernör, marskalk Clauzel; men
A. tillfogade general d’Arlanges ett nederlag
vid Tafna (25 April 1836), hvarefter
general Bugeaud, som skyndat denne till hjelp,
afslöt freden i Tafna (30 Maj 1837), då det
förra området jämte provinserna Oran och
Titeri tillerkändes Abd-el-kader. Denne
begagnade fredstiden med klokhet, sökte närmare
förena de splittrade stammarne, disciplinerade
sin här, införde en ordnad lagskipning och
styrelse samt anlade skolor och fabriker. Han
lefde tarfligt, satt sjelf till doms, höll
predikningar och uttolkade koranen vid helgerna.
Bergskabylerna m. fl. stammar slöto sig till
honom, till följd af en sägen, att han vore
bestämd att å nyo grunda ett mäktigt
arabiskt rike. Då nu fransmännen voro rädda att
alldeles mista sin nyvunna besittning, och då
Abd-el-kaders undersåtar yrkade, att han skulle
förjaga främlingarne, uppkom ett nytt krig.
Detta fördes med kraft å båda sidor. Men
från 1841, då Bugeaud öfvertog befälet, fingo
fransmännen afgjordt öfverhanden. A. flydde
in på det marokkanska området. Der fick
han i början understöd; men då sultanen af
Marokko fruktade, att hans folk skulle affalla från
honom sjelf och välja A. till öfverhufvud,
fördref han honom från sitt land med vapenmakt.
A. försökte nu att med hustrur och barn samt
en liten skara trogna slå sig igenom Alger
till öcknen; men då han öfverallt hindrades
af starka franska utposter, och hans familj
slutligen föll i deras händer, öfverlemnade
han sig (22 Dec. 1847) åt Lamoricière och
Aumale mot löfte att med sin familj bli
förd i frihet till Egypten eller Mindre Asien.
Franska regeringen uppfyllde dock ej fördraget,
utan höll A. och hans familj i fångenskap
ända till 1852, då Napoleon III återgaf honom
friheten, mot det att han på koranen lofvade
att ej vidare kämpa mot fransmännen. Han
inbjöds då till Paris och behandlades der
med mycken aktning. Derefter inskeppade han
sig till Brussa i Mindre Asien, hvarest han
vistades, tills en jordbäfning 1855 dref honom
att bosätta sig i Damaskus. Der lefde han i lugn,
åtnjutande en fransk pension af 100,000 francs
(omkr. 71,000 kr.), som dock minskades 1872,
och derifrån insände han till Franska akademien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:22:19 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaa/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free