Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Agardh, Karl Adolf - 2. Agardh, Jacob Georg - 3. Agardh, John Mortimer - Agaricineæ - Agaricus - Agariem - Agasias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
altare och utgjordes "icke af dagarnes tal,
som försvinna, utan af sådana handlingar, som
förblifva". – Utförliga biografier: af F. F. Carlson
i Svenska ak:s handl, 33 del, och af J. E. Areschoug
i Lefnadsteckningar öfver K. Sv. Vetenskaps
Akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter, B. I, h. 2.
2. Agardh, Jacob Georg, den föregåendes son,
universitetslärare, algolog, föddes 1813 i Lund, der
han 1826 blef student och 1832 filos. doktor. 1834
blef han docent i botanik, 1836 demonstrator, 1847
extra ordinarie samt 1854 ordinarie professor i
samma ämne. A. fortsatte sin faders verksamhet
icke allenast genom sina algologiska arbeten:
Algæ maris Mediterranei et Adriatici (1842),
Caroli Ad. Agardh Icones Algarum ineditæ (1846) och
framför allt genom sitt berömda hufvudverk Species,
Genera et Ordines Algarum (vol. I. II. 1–3; 1848–63),
som utgör en efter vetenskapens nuvarande ståndpunkt
och omfattning systematiskt ordnad framställning af
denna stora och genom sin fysiologiska mångformighet
intressanta och vigtiga afdelning af kryptogamernas
vidsträckta rike, utan äfven genom ett verk öfver
alla de kända naturliga växtfamiljerna, Theoria
systematis naturalis plantarum (1858), försedt med
en inledning, som särskildt utgifvits på svenska
under titel Växtrikets methodologie (1858). I detta
särdeles omfattande arbete bestämmer författaren
visserligen växtgruppernas begränsning och
inbördes slägtskap till en stor del efter
fröets utbildning och vidfästning, men det
innehåller sanningar, som, om också ännu ej
allmänt insedda och derför delvis bekämpade af andra
författare, likväl helt visst äro af den beskaffenhet
och vigt, att de skola verksamt förbereda den reform
i afseende på familjernas gruppering och affinitet,
som utan tvifvel allt mera skall inses vara behöflig.
Till kännedomen om växternas morfologi, anatomi och
systematik har A. lemnat ej obetydliga bidrag genom
värdefulla undersökningar om hafsalgers germination,
sporidiernas rörelse hos de gröna algerna,
laminariernas utvecklingssätt, gräsens blomster,
växternas stipler, rotknölarne hos Potamogeton,
Pteris och Lupinus, monokotyledonernas stam,
fanerogamernas ägg, cellmembranernas byggnad
m. m. Såsom författare till ett populärt
arbete, Naturkunnighetens första grunder (1 uppl.
1848, 5 uppl. 1863), har A. äfven främjat
naturstudiernas utveckling i våra allmänna skolor.
Som universitetslärare har han kraftigt fört fram
den botaniska vetenskapen i vårt land i den riktning,
som tillhör vårt århundrades senare årtionden, och
bildat en krets af lärjungar, som nitiskt arbeta
i samma anda. – A. har äfven deltagit i offentliga
värf och bevistade såsom ombud för Lunds universitet
de två sista ståndsriksdagarne och såsom fullmäktig
för Lunds stad de två första treårsperioderna efter
den nya riksdagsordningens införande. Han har städse
visat sig ega synnerligen stor insigt i ekonomiska
frågor. A. var äfven medlem af myntkonferensen
mellan Sverige, Norge och Danmark 1872. Är ledamot
af Vetenskapsakademien (sedan 1849) och flere andra
lärda samfund. A-n.
3. Agardh, John Mortimer, universitetslärare,
astronom, f. i Båstad 1812, d. i Lund 1862. Han
uppfostrades af sin nära frände C. A. Agardh, som
då var professor i Lund, tog 1832 filosofiska graden
vid Lunds universitet, utnämndes 1835 till docent i
aritmetik och 1841 till astronomie observator samt
blef 1846 professor i astronomi derstädes. I denna
egenskap deltog han jämte professor H. Selander
och d. v. löjtnanten vid flottan C. J. A. Skogman
i de af regeringen påbjudna höjdmätningarna från
kusten af Ishafvet öfver fjällen till Haparanda samt
utförde sedan i förening med Selander beräkningarna
öfver de gjorda observationerna. Han var under en
följd af riksdagar ombud för Lunds universitet,
hvarigenom hans verksamhet som lärare i betydlig mån
inskränktes. – A. egde grundlig lärdom, men hindrades
af sina många offentliga uppdrag från all betydligare
författareverksamhet.
Agaricineæ, bot., kallas den afdelning af
Hymenomycetes, hatt- eller köttsvamparne, som
utmärkes deraf, att hymeniet eller fruktlagret
är skiflikt. Hufvudverket öfver denna familj är
Epicrisis Systematis mycologici af Elias Fries,
hvaraf förf. offentliggjorde 2:dra uppl. d. 15
Aug. 1874, då han fyllde sitt 80:de år. A-n.
Agaricus L., bot., ett svampslägte af nat., fam.
Agaricineæ, hvars mjukt hinnaktiga fruktskifvor
äro dubbla och sammanvuxna med hatten. Med
Agaricus förstod Linné alla skifsvampar. Efter
den af Persoon och E. Fries genomförda reformen
i mykologien innefatta skifsvamparne 20 slägten,
och Agaricus underdelas af Fries i 28 underslägten,
hufvudsakligen efter sporernas färg. Dessa köttiga
skifsvampar utmärka sig genom ett vegetativt och ett
fruktifikativt system. Det förra hvilar i jorden
eller något annat substrat, består af hvitaktiga,
vidt omkring krypande, ytterst förgrenade, periferiskt
tillväxande svamptrådar (det s. k. myceliet), och det
senare eller sporhuset – ofta från början inneslutet
i ett fullständigt eller ofullständigt hylle (velum,
volva), som spränges och stundom sedan qvarstår som
en ring på foten eller som fläckar på hatten – af
en köttig fot, hvilken på sin spets eller öfre sida
uppbär en cirkelrund eller excentrisk hatt, på hvars
undersida de strålformigt utgående fruktskifvorna
befinna sig, på sidan beklädda med ett lager af
celler (hymenium), som ytterst utveckla på hvarje cell
fyra sporartade kroppar (basidier), hvilka aflösas
och fortplanta svampen, affalla som ett fröstoft af
milliontals stycken och kunna vara hvita, rosenröda
eller blekröda, gula eller rödbruna, svartröda eller
mörka, och slutligen svarta. De förekomma allmänt,
särdeles om hösten, på fuktiga och skuggrika ställen,
t. ex. i skogar. Den synliga svampen (frukten)
framkommer och utvecklas särdeles snabbt. De ega stor
betydelse såsom dels matnyttiga, dels giftiga. Se
Svampar. A-n.
Agariem, kem. Se Amanitin.
Agasias, Dositheos’ son, bildhuggare från Efesus
under den första romerska kejsartiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
