Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexandrinska bibelöfversättningen - Alexandrinska biblioteket - Alexandrinska bildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva oftast parvis ställda slutrim (aa bb),
mestadels omvexlande manliga och qvinliga, med 12
eller 13 stafvelser i hvarje versrad (se här
nedan). – Alexandrinen uppstod i Frankrike i
slutet af det 12:te årh. och har antagligen sitt
namn efter en 1184 gjord fornfransk bearbetning
af Alexandersagan, nämligen Rouman d’Alexandre,
i hvilken detta versslag första
gången fick en vidsträcktare användning. Enligt ett
annat, mindre sannolikt, påstående är det uppkalladt
efter en af nyssnämnda dikts bearbetare, Alexandre de
Bernay. Under den franska literaturens s. k. klassiska
period nyttjades alexandriner i nästan alla slags
poesi. I det 18:de årh. ("alexandrinens tidehvarf)
var bruket af detta versslag allmänt äfven i en stor
del af det öfriga Europa. I Tyskland fick det en fast
ställning särskildt genom Opitz, men tillbakaträngdes
af Klopstock, som införde antika versmått, och
Lessing, som började använda femfotiga jamber. –
På svenska skrefvos alexandriner redan i midten af
1600-talet, t. ex. verserna i Sundhetzens speghel af
Andreas Sparman (1642), Stjernhjelms Hälse-prijs
o. s. v. På 1700-talet och i första början af
1800-talet skrefvos de flesta episka skaldestycken
äfvensom lärodikter och tragedier m. m. på detta
versmått (Svenska friheten af Dalin, Tåget öfver Bält
af fru Nordenflycht, G. F. Gyllenborgs skaldestycke
med samma namn, Atis och Camilla af Creutz, Första
uppfostringen af Wallin, största delen af Tegnérs
Svea o. s. v.). – I nyaste tider har alexandrinen
varit jämförelsevis litet använd.
Fahlcrantz har i Noachs ark, 6:te arktalet,
lemnat en skämtsam teckning af detta versslag:
Hell dig, alexandrin! du går på säkra fötter.
Till själens innersta gå dina djupa rötter.
Ur hjertats feta mark du drar din rika saft
Och, likt en regnsky, ger ditt ursprung lif och kraft.
O. s. v.
Alexandrinska bibelöfversättningen (äfven kallad
Septuaginta, d. ä. "de sjuttio"), den äldsta grekiska
öfversättningen af Gamla Testamentet. Enligt en
sägen skickade den egyptiske konungen Ptolemæus
Philadelphus (284–247 f. Kr.) på uppmaning af sin
bibliotekarie, Demetrius Phalereus, ett sändebud
till Jerusalem, med begäran att öfverstepresten
skulle sända honom ett hebreiskt exemplar af
Skriften samt några skriftlärda till hennes
tolkning. Dessa män, till antalet 72 (vanligen
kallade De 70 uttolkarne), afstängdes i hvar sin
cell på ön Pharus och utförde der på 72 dagar lika
många öfversättningar, hvilka, när de jämfördes,
ordagrant öfverensstämde med hvarandra. Såsom säkert
antages, att denna öfversättning, åtminstone till
vissa delar, blef utförd under nämnde konungs tid,
ehuru icke af palestinska, utan af alexandrinska
judar. Hos judarne i Palestina väckte hon t. o. m. i
början förargelse genom sina många afvikelser från
grundtexten. Hon vann dock mer och mer anseende,
tills hon slutligen förklarades vara en frukt af
gudomlig inspiration, hvadan hon fick samma värde som
grundtexten. N. T. skrefs på en tid, då Septuaginta
var allmänt i bruk. och derför äro dess flesta
citat ur G. T. återgifna efter nämnda
öfversättning. Några århundraden senare uppkommo
dock till följd af teologiska stridigheter andra,
mera trogna grekiska öfversättningar: af Aqvila,
Theodotion och Symmachus. Äfven Origenes sökte i sin
Hexapla att kritiskt återställa den genom felaktiga
afskrifter allt mera afvikande öfversättningen till
öfverensstämmelse med den ursprungliga texten. De
förnämsta handskrifter, som vi ega i behåll af denna
öfversättning, äro Codex Vaticanus, C. Sinaiticus
och C. Alexandrinus.
Alexandrinska biblioteket i Alexandria, det största i
forntiden, var grundlagdt af Ptolemæus I och ökades
sedermera af hans efterträdare, till dess det uppgick
ända till 700,000 band eller rullar. Det bestod af
tvänne afdelningar, af hvilka den ena förvarades i
Museum, en präktig byggnad i den östre stadsdelen,
Bruchium; den andra i det i vestre stadsdelen
belägna Serapeum, ett tempel, helgadt åt Jupiter
Serapis. Den delen, som fans i Museum, uppbrändes
under Alexandrias belägring af Julius Caesar, 48–47
f. Kr.; men det alexandrinska biblioteket vann
dock åter sin vetenskapliga betydelse, då Antonius
skänkte Cleopatra det af konungarne i Pergamus samlade
stora biblioteket. Sedermera förblef det sålunda åter
tillhopakomna alexandrinska biblioteket oskadadt till
kejsar Theodosius den stores tid. Af honom utverkade
sig ärkebiskop Theophilus befallning att förstöra det
präktiga Serapistemplet. I spetsen för det hedniska
folket kämpade de lärde tappert till helgedomens
försvar, men den kristna öfvermakten segrade, och
templet jämte dess literära skatter gick upp i lågor,
år 391. Det är blott en dikt, hopkommen i det 13:de
århundradet, att araberna vid Alexandrias eröfring
under Amru, omkr. 640, funno så många böcker, att de
ett halft års tid eldade med dem i sina badhus.
Alexandrinska bildningen kallar man den
efterblomstring af grekisk konst och vetenskap, som
uppstod i Alexandria under Ptolemæernas regeringstid
och sedermera bibehöll sig der under kristendomens
första århundraden. Fullständigt slocknade denna
bildning först med Alexandrias eröfring af araberna
(omkr. 640 e. Kr.), sedan hon egt bestånd i nära ett
tusen år. – Den alexandrinska tidsålderns skalder
saknade den lyftning, friskhet och originalitet,
som utmärkt de gamle grekerna. Innehållets brister
sökte de ersätta genom en fin och regelriktig
form. Större är alexandrinernas betydelse på det
vetenskapliga området. De samlade, pröfvade och
kommenterade de gamles skrifter och kunna således
betraktas såsom filologiens grundläggare. Under
deras händer vunno matematik, astronomi, geografi
och naturvetenskap en utveckling, som dessa
kunskapsgrenar aldrig förut hade egt. Alexandrias
omfattande handel främjade geografiens, och de der
befintliga zoologiska samlingarna naturvetenskapens
studium. I Alexandria uppkom den teori, som ligger
till grund för den julianska kalendern, och redan
i 3:dje årh. f. Kr. fullbordade Euklides der sitt
klassiska verk i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
