- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
709-710

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Sunesson - Andersen - Andersen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då Gustaf ställt sig i spetsen för dal-allmogen,
slöt sig Anders Persson till frihetskämparna
och fick en plats i Gustafs lifvakt. År 1526
utfärdade han tillika med andra fullmäktiga för
menigheten i norra Sverige en uppmaning till landets
öfrige innebyggare att motverka Severin Norbys
stämplingar. Samma år gaf konungen honom och några
andra bergsmän frihetsbref å Kalfsbergs grufva i
Dalarna, såsom belöning för att de länsat vattnet
ur densamma. - Bland de många inhemska uppror, som
efter Gustafs tronbestigning oroade hans regering,
var "daljunkarens" ett af de våldsammaste. Anders
Persson bidrog till att i konungens namn stilla
detta uppror, och att han fortfarande egde sin
konungs synnerliga förtroende, visar ett bref (April
1529), hvari konungen begär, att han måtte använda
sitt inflytande i sin hemort, på det att det i
Småland och Vestergötland upplågande missnöjet icke
måtte nå ditupp. Af samma bref synes dock äfven,
att Anders Persson blifvit förtalad hos konungen,
ehuru denne icke ville lyssna dertill. Men två år
senare, då Gustaf, för att betala rikets skuld till
Lübeck, nödgades utkräfva den bekanta klockeskatten,
ställde sig Anders Persson på de upproriskes sida
och tvekade icke att underblåsa det missnöje, som
snart gaf sig luft i en tämligen allmän uppresning,
hvilken dock åter qväfdes af konungen. Anstiftarna,
och ibland dem Anders Persson, blefvo förda till
Stockholm för att undergå ransakning. Den af rikets
råd d. 17 Febr. 1534 afkunnade domen innehöll, att
de anklagade skulle mista lif och gods. Den stundom
uttalade förmodan, att Anders Persson blifvit benådad
- hvilken härleder sig från en uppgift, att år 1555
en bergsman med samma namn omtalas såsom boende på
Rankhyttan - grundar sig på en förvexling, ty någon
tid efter domens fällande fick Anders Perssons hustru,
af särskild gunst, tillåtelse att behålla en del af
denna gård, och af en mantalslängd öfver bergsmän
för år 1539 synes, att samma gård då innehades af
trenne andra personer. De äldre författarna veta
ej häller att förtälja något om en sådan benådning,
utan öfverensstämma deri, att domen gått i
fullbordan.

Anders Perssons sonsons son, kapten vid Dalregementet
och slutligen landshöfding i Malmöhus län, blef 1652
adlad och antog då slägtnamnet Ranck. Dennes son
general-löjtnanten Konrad Ranck uppsteg 1715 till
friherrlig värdighet. De förde i vapnet en med en
pil beväpnad stridsman, omgifven af berg.
C. S-e.

Anders Suneson (Lat. Andreas Sunonis), ärkebiskop
i Lund. Han var son till Sune Ebbesön, hvilken
var sonson till Skjalm Hvide samt kusin till
Absalon och Esbern Snare. Anders S. studerade i sin
ungdom i Paris, der han vann juridisk och teologisk
doktorsgrad, och uppehöll sig sedan en tid vid det
påfliga hofvet. Återkommen till Danmark, blef han
domprost i Roeskilde, och 1201 efterträdde han sin
frände Absalon på Lunds ärkebiskopsstol. 1219 följde
han konung Valdemar Seier på dennes korståg till
Estland. Enligt sagan skall han der under den stora
drabbningen med esterna hafva bedt till Gud,
till dess korsfanan Dannebrog nedföll från himmelen
och väckte mod hos de nästan slagne danskarna. Han
stannade en tid qvar i Estland för att arbeta på
folkets omvändelse, men återvände under Valdemars
fångenskap i Schwerin. Kort derefter nedlade
han emellertid sitt ämbete, emedan han blifvit
angripen af en obotlig sjukdom (spetälska), och
tillbragte sina återstående dagar i IfÖ kloster,
der han afled 1228. Hans graf, i norra sidokoret i
Lunds domkyrka, återfans 1833. Anders S. arbetade
i sin store företrädares anda på befästandet af
den kyrkliga ordningen i Danmark. 1222 inkallade
han dominikanmunkarna, som fingo sitt första
kloster i Lund. Han var en af sin tids lärdaste
män, öfversatte Skånelagen på latin och diktade
latinska sånger (Mariavisor och Hexaëmeron, en
framställning, i 8,140 latinska hexametrar, af de sex
skapelsedagarna och af kristendomens väsende m. m.).
C. R.

Andersen, Jens (Beldenak). Se Jens Andersen.

Andersen, Hans Kristian, dansk skald, föddes d. 2
April 1805 i Odense af fattiga föräldrar. Fadern var
skomakare. Drifven af sin håg för teatern, kom A. vid
14 års ålder till Köpenhamn, der han fick understöd
af flere framstående män (bl. a. kompositören Weyse
och geheimekonferensrådet Jonas Collin) och intogs
i Kongl. teaterns dansskola. Det visade sig dock
snart, att han var alldeles oanvändbar både som
dansör och skådespelare. Deremot hade hans ovanliga
skaldebegåfning väckt sådan uppmärksamhet, att
hans välgörare beslöto att låta honom studera. Med
offentligt understöd njöt han undervisning i
latinskolorna i Slagelse och Helsingör (under
denna tid författade han flere dikter, bl. a. Det
döende barn
), till dess han 1828 blef student,
med små examensbetyg. 1829 uppträdde han såsom
författare med en humoristisk skizz, kallad Fodrejse
fra Holmens kanal til östpynten af Amager,
mot
hvilken kritiken anmärkte, att rätt mycken verklig
qvickhet låg inbäddad i en hop barnsligt joller,
och som röjde ett starkt inflytande af den tyske
humoristen Hoffmann. Bättre upptogos tvänne smärre
diktsamlingar, 1830 och 1833, af hvilkas innehåll
dock endast några få stycken hafva fäst sig i folkets
minne. Med offentligt understöd reste han till
Italien och utgaf efter hemkomsten (1835) romanen
Improvisatoren, som genom sin färgrika och högst
egendomliga teckning af Italiens folklif väckte
allmän beundran. Mindre uppmärksammades en liten
samling barnsagor (Eventyr, fortalte for börn),
som utkom samma år. Denna innehöll dock uppslaget
till den del af Andersens författareverksamhet,
genom hvilken hans namn blifvit - snart sagdt -
verldskunnigt. Ty under det han visserligen såsom
romanförfattare (utom Improvisatoren må nämnas O. T.,
1836, Kun en spillemand, 1837, De to baronesser, 1849,
At være eller ikke være) och skådespelsdiktare
(det ganska qvicka lustspelet Den nye barselstue,
1850, flere s. k. sagokomedier: Agnete og Havmanden,
1834, Mulatten, 1840, Maurerpigen, 1840, Mer end

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:09 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaa/0709.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free