Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anjer - Anjou - Anjou - Anjovis - Anka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
787 Anjer - Anka. 788
att ingå derpå och att sammankalla ständerna,
men att eljest utan motsträfvighet gå emot
fienden. Modlöshet syntes dock snart vilja gripa
de sammansvurne i Anjala, då hvarken kejsarinnan
eller konungen hesvarade deras skrifvelser,
men deremot sjelfständighetspartiets stämplingar
blifvit bekanta. De uppsatte en ny skrifvelse med
redogörelse för sina planer och sökte derigenom
skaffa sig flere anhängare. Konungens belägenhet var
naturligtvis högst kritisk. Med sitt snilles blick
såg han endast en utväg till räddning, nämligen en
krigsförklaring från Danmark. En sådan kom honom
ock till handa 21 Aug. Nu fordrades hans närvaro
i Sverige, dit han äfven lyckades komma, ehuru de
sammansvurne umgingos med planer att bemäktiga sig
hans person. Kort före sin afresa utnämnde konungen
hertig Karl till öfverbefälhafvare för armén i
Finland, och till honom slöto sig nu förbundsmännen
för att genom honom söka tvinga konungen att
sammankalla ständerna och sluta fred. Snart visade
det sig dock, att sjelfständighetspartiets intriger
hos kejsarinnan verkat derhän, att det enda vilkoret
för fred med Ryssland vore, att Finland frigjordes
från Sverige och bildade en sjelfständig stat,
ehuru under ryskt beskydd. Ställningen blef derigenom
hotande för de sammansvurne. Sjelfständighetsmännen
flydde till Ryssland, men cheferna för Anjalaförbundet
fängslades och fördes till Stockholm, dit de anlände
d. 9 Mars 1789. Nio af dem dömdes till döden,
ehuru endast en, öfverste J. H. Hästesko, undergick
detta straff. De öfrige insattes på fästning eller
drefvos i landsflykt. Kort förut hade konungens makt
erhållit en betydlig utvidgning genom Förenings-
och säkerhetsaktens antagande af 1789 års riksdag.
C. S-e.
Anjer, holländsk hamnstad och fäste på ön Java,
residentskapet Bantam, vid Sundasundet. Omkr. 3,000
innev. Förser förbiseglande fartyg med vatten och
proviant.
Anjou [a’ngsjou], en af Frankrikes gamla provinser,
motsvarande nuv. depart. Maine et Loire samt smärre
delar af Indre et Loire, Mayenne och Sarthe. 163
qvadratmil. Omkr. 400,000 innev. Detta område var
under romarnas tid bebodt af andegaverna, en gallisk
folkstam. Under den tidigare medeltiden utgjorde
det ett grefskap, och sedan den gamla grefveätten
1060 utslocknat med Gottfrid II, gick det genom
dennes syster öfver till huset Gatinais. En medlem
af detta hus, Gottfrid V, eröfrade större delen af
Normandie och gifte sig 1127 med Matilda, dotter
till konung Henrik I i England. Deras son uppsteg
1154 under namnet Henrik II på Englands tron och
blef stamfader för ätten Anjou-Plantagenet. Anjou
blef sålunda förenadt med den engelska kronan, men
Filip August lyckades 1204 återvinna det åt Frankrike
såsom kronland. Det blef dock sedermera två gånger
bortförlänadt åt yngre grenar af konungahuset. Ludvig
IX lemnade det åt sin bror Johan och efter dennes död,
1246, åt en yngre bror, Karl, grefve af Provence,
hvilken 1266 blef konung i Neapel (inkallad af påfven
mot Hohenstauferna) och der grundade det äldre huset
Anjou, hvilket äfven gaf konungar åt Ungern
och Polen. Grefskapet Anjou tillföll Karls
dotter Margareta, som gifte sig med Karl af Valois,
och då deras son 1328 under namn af Filip VI blef
fransk konung, kom det åter under kronan. Konung Johan
upphöjde det till rang af hertigdöme och gaf det 1356
åt sin yngre son, Ludvig. Denne blef stamfader för det
s. k. yngre huset Anjou, som i Neapel fåfängt sökte
intaga och bibehålla tronen mot den ungerska grenen af
det äldre huset Anjou. Den yngre Anjou-ätten, hvars
märkligaste medlem var René d’A., utdog 1481. Redan
året förut hade Ludvig XI lagt beslag på hertigdömet
Anjou och införlifvat det med franska kronan. -
Flere franska prinsar hafva burit titeln hertig af
A., såsom Henrik (sedermera konung Henrik III),
dennes broder Frans af Alençon och Ludvig XIV:s
sonson Filip (sedermera kon. Filip V af Spanien).
R. T.
Anjou [-sjou], Lars Anton, biskop, kyrkohistorisk
författare, föddes i Frösthults socken i Upland
d. 18 Nov. 1803. Han blef student i Upsala 1819,
prest 1827, filos. magister 1830, läroverks-adjunkt
i Upsala 1832, teologie kandidat 1834, teologie
licentiat 1838, bibelkommissionens sekreterare
och skattmästare 1843, professor i kyrkohistoria
vid Upsala universitet 1845, teologie doktor s. å.,
statsråd och chef för ecklesiastik-departementet 1855,
biskop öfver Visby stift 1859. Prestmöten har han
hållit 1859 (det näst föregående hölls 1832), 1865 och
1871. Från Anjous statsrådstid härrör bl. a. Stadga
för rikets elementarläroverk 1859. - Utom en mängd
disputationer, program, tidskrifts-uppsatser och
tal, har A. utgifvit: Lärobok i kyrkohistorien
för skolor och gymnasier (1842, 7:de uppl. 1867),
Tidskrift för svenska kyrkan (1849-1851) - tillsammans
med A. F. Beckman -, Svenska kyrkoreformationens
historia (3 delar, 1850-51), Baptismen i förhållande
till den Heliga skrift och kyrkans historia (1854)
samt Svenska kyrkans historia ifrån Upsala möte 1593
till slutet af 17:de århundradet (1866). - Ledamot af
Vetenskapsakademien 1855, hedersledamot af Vitterhets
historie och antikvitetsakademien s. å.
Anjovis, zool. Se Ansjovis.
Anka, zool., tam gräsand (Anas boschas domestica),
hannen äfven kallad ankbonde, andrake eller andrik
och lätt igenkänlig genom sina krumfjädrar
på stjerten; en i Sverige allmänt förekommande
husfogel. Den liknar i allt den vilda gräsanden,
utom hvad färgen beträffar, i hvilket hänseende
ankorna, liksom de flesta husdjur, underkastats
många variationer. Man kan visserligen finna ankor
af gräsandens färgteckning, men allmännare äro de
brokiga, hvita, bruna eller grå. En förändring af
mera tillfällig natur är den, då hufvudets fjädrar
i nacken växa ut till en buskig tofs. Märkvärdigare
är den förändring, som under det tama tillståndet
uppkommit på de s. k. pingvin-ankorna, på hvilka
fötterna äro riktade så långt bakåt, att dessa ankor
under sin gång äro tvungna att hålla kroppen i nästan
upprätt ställning. Såsom husdjur äro ankorna bland
de minst kostsamma, både till skötsel och föda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
