Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristoteles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till Aristoteles’ psykologi sluter sig hans
sedelära. Det högsta goda för alla varelser, eller
det högsta målet för deras sträfvan, anser han
vara välbefinnande. Men en varelse befinner sig
väl, när hon ostördt verkar enligt sin natur. Och
alldenstund det egendomliga för och det högsta i
den menskliga naturen är förnuftet, blir således det
första vilkoret för menniskans välbefinnande - och
följaktligen det vigtigaste momentet i hennes ändamål
- att vara verksam på ett förnuftsenligt sätt, eller,
med afseende på det menskliga lifvet i dess helhet,
en genom öfning till vana öfvergången färdighet
att handla förnuftsenligt. En sådan färdighet kallar
A. dygd. Men för att dygden skall kunna blifva verklig
hos en menniska och af henne ostördt utöfvas under en
helgjuten lefnad (en bio teleio) fordras dels lyckliga
anlag, dels ock gynsamma yttre omständigheter. Såväl
det ena som det andra måste derför, om ock endast
i andra hand, upptagas såsom beståndsdelar i det
för menniskan högsta och fullkomliga goda. Vidare
anmärker A., att det förnuftsenliga handlingssättet
i allmänhet är det, som träffar medelvägen mellan
alla ytterligheter; från denna synpunkt utför han sin
dygdelära. Så skall t. ex. sparsamheten vara en dygd,
emedan hon undviker såväl girighetens som slöseriets
ytterligheter; modet är en dygd, derför att det står
midt emellan feghet och dumdristighet o. s. v. Då
A. emellertid inser, att den rätta medelvägen icke
alltid sammanfaller med det aritmetiska mediet, och
för den skull finner, att den icke med tillräcklig
noggranhet kan utstakas enligt objektiva grunder,
hänvisar han slutligen till exemplet af en förståndig
man. Men derigenom råkar han in i en kretsgång; han
kan nämligen icke angifva något annat kännetecken
på en förståndig man, än det, att en sådan städse
går den rätta medelvägen. Ur denna kretsgång söker
A. komma, derigenom att han såsom en äkta grek öfver
det enskilda lifvet sätter det offentliga. Menniskan
är enligt honom af naturen danad till statsmedlem -
han kallar henne ett "zoon politikon" - och staten är
derför ej att betrakta såsom något mer eller mindre
godtyckligt och tillfälligt: dess uppgift är att
i stort verka för sina medlemmars välbefinnande,
i främsta rummet genom att uppfostra dem i den
högre och egentliga dygden, som endast sålunda kan
förverkligas. Men hvaruti denna högre, politiska
dygd består, kan A. ej bestämdare angifva och har
således icke häller i sin statslära funnit någon
fast norm för det praktiska lifvet. För öfrigt
uppställer A. icke, såsom Platon, någon idealstat;
utgående från den öfvertygelsen att statsformen
är något konventionelt, eller att den bör rätta
sig efter förhandenvarande förhållanden och behof,
gifver han oss i stället en jämförande granskning
af de monarkiska, aristokratiska och demokratiska
statsformerna med afseende på deras relativa
förtjenster och olägenheter - en granskning, som
röjer ett öppet öga för den historiska verkligheten.
Trogen sin vana att hålla sig till det faktiska äfven
i sina estetiska undersökningar, utgår A.
i dem alltid från gifna konstverk och sysselsätter
sig föga med det abstrakta begreppet om det sköna. Om
han sålunda icke framställt något estetiskt system,
har likväl hans poetik, på grund af de många riktiga
analyser och träffande anmärkningar hon innehåller,
med rätta blifvit betecknad såsom "höjdpunkten af
hellenisk estetik". I likhet med Platon bestämmer han
konsten såsom en efterbildning (mimesis) af naturen,
men enligt A. får hon icke stanna vid att slafviskt
kopiera, utan skall - för att använda ett modernt
uttryck - "idealisera" densamma, d. v. s. konstnären
skall tränga till tingens innersta väsende, till den
i dem inneboende lefvande kraften (formen, idén),
och söka fatta denna i dess renhet och allmängiltighet
för att sedan kunna ombilda stoffet till ett sant och
fullständigt uttryck deraf, sålunda fullföljande och
fulländande hvad naturen eftersträfvar, men endast
sällan helt och hållet kan förverkliga. Af denna
högre uppfattning af konsten var det en följd, att
denna fick ett högre värde för A., än hon egde för
Platon. Under det att den senare ville använda henne
endast i vissa underordnade etiska och politiska
syftens tjenst, yrkar A., att hon äfven i och för
sig har ett berättigadt ändamål (i det nöje och den
vederqvickelse hon skänker) samt tillägger henne
derjämte en vida större betydelse för det praktiska
lifvet genom att betona hennes renande och förädlande
verkan på de menskliga affekterna. Bland de skilda
diktarterna har han egnat sin största uppmärksamhet
åt tragedien. Till utredningen af dennas begrepp och
väsende lemnade A. högst vigtiga bidrag. Hans teori
om tragedien fick en stor betydelse i den nyare
estetikens historia, då Lessing, anslutande sig
till densamma, återställde den i dess ursprungliga
renhet och framställde dess inre mening gent emot den
franska smaklärans ytliga uppfattning och grundliga
missförstånd deraf.
Aristoteles är slutligen den formella logikens
fader. Det var i synnerhet på detta område, som han
blef medeltids-skolastikens orakel. Om han ock i sina
logiska skrifter inblandat åtskilligt, som man sedan
aflägsnat såsom icke tillhörande denna vetenskap,
så är det likväl det af honom framdragna materialet,
som ännu i dag till största delen fyller de logiska
läroböckerna.
Få eller ingen grekisk eller romersk författare
har utöfvat ett så mäktigt, så omfattande och
långvarigt inflytande på efterföljande slägtens
bildning som Aristoteles. Hans läror stannade icke
inom Europa, utan utbredde sig äfven bland islams
anhängare i Asien. Mot slutet af medeltiden finna
vi aristotelismen nästan enväldigt beherska hela
den kristna vetenskapliga bildningen. Om den också
med den nyare tidens inbrott började småningom
undanträngas af de på en mera sjelfständig grund
uppväxande moderna vetenskaperna, så kan man dock
ännu länge följa dess inflytelser på flere af den
menskliga odlingens skilda områden. Om Aristoteles’
lärjungar och den aristoteliska filosofiens öden,
se Peripatetiska skolan.
Af nyare svenska arbeten öfver Aristoteles må nämnas,
bland naturvetenskapliga: Elias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
