Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ask - Aska - Aska - Askaby nunnekloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tempererade zonen (utmärkt af de tidiga, i täta
gyttringar samlade, små hyllelösa, skild-könade
blommorna samt den enfröiga vingfrukten). Det
är således de yttre lefnadsför-hållandena,
som verkat bestämmande för de gröfre dragen af
fruktifikationsapparaterna; analogien visar sig
starkare än affiniteten. Öfvergången till familjens
egentlige typ bildar manna-asken (Ornus) från södra
Europa. - Asken växer vild i södra och mellersta
Sveriges lunder och skogar, hälst på något fuktig,
myllrik mark. För öfrigt är hon utbredd öfver nästan
hela Europa. Som planterad är hon ett af våra
allmännaste trädslag och tyckes förr hafva varit
ett verkligt favoritträd. Numera har hennes odling
mycket aftagit, hvartill väl orsaken ligger deri,
att asken senast af alla svenska träd slår ut sina
löf och tidigast förlorar dem. Ganska allmänt odlas
deremot en varietet, hängasken (var. pendula), med låg
krona samt utåt och nedåt riktade,, långa grenar. Hon
lämpar sig väl till bersåer samt i trädgrupper och
ses i synnerhet ofta på kyrkogårdar. Någon gång
träffar man äfven planterad en annan varietet, med
helt och hållet odelade blad (var. simpUcifoUa). -
Asken lemnar ett hvitt, hårdt och segt virke, som
mycket användes till allehanda redskap och verktyg,
hjulaxlar, tröskverkskuggar o. d. Barken användes
förr i medicin (t. ex. mot frossa); äfven bladen
påstås hafva medicinska verkningar. - Att asken redan
i de allra äldsta tider var ett omtyckt träd, tyckes
framgå deraf, att hon flerfaldiga gånger omnämnes i
den nordiska mytologien (vi påminna om asken Yggdrasel,
verldsträdet), äfvensom af de många betydelser,
som ur hennes namn utvecklat sig; ordet askr betydde
nämligen i det gamla språket äfven ask (bytta),
fartyg, spjut, krigare, s. A.
Aska, växtaska, kallas den vid en växts förbränning
qvarblifvande hvita eller gråaktiga återstoden, som
utgöres af oorganiska salter och fri kiselsyra. Olika
växter lemna qvali-tativt och qvantitativt olika
aska. Stundom varierar beskaffenheten hos askan efter
en och samma växtart allt efter beskaffenheten af
den jordmån, på hvilken växten uppdragits, och de
växtdelar, som förbränts. Askan innehåller ämnen,
som i vatten äro dels lösliga, dels olösliga. De
lösliga utgöras af alkali-inetallernas karbonater,
klorider och sulfater; de olösliga af fri kiselsyra
eller s^likater, f östater och sulfater af kalcium
och magnesium. I mindre mängd ingå i askan jern och
mangan; sällan förekommer der lerjord. I haf s växters
aska finnes till ringa mängd jodmetaller. p. T. c.
Vulkanisk aska kallas ett askliknande, grått
eller gulaktigt, af fint söndergrusade vulkaniska
bergarter bestående pulver eller stoft, som, tillika
med vattenånga samt större eller mindre stycken af
pimsten och lava m. m., vid vulkaniska utbrott ofta
uppkastas ur krateröppningen. Stundom föres detta fina
stoft vidt omkring af vinden, och der det nedfaller
betäckcr det marken stundom till en eller flere fots
djup. Derigenom ödeläggas icke sällan vidsträckta
områden. Se Vulkan. E. E.
Aska. 1) Kontrakt i Linköpings stift, omfattande
pastoraten Ekebyborna och Ask; Vinnerstad; Motala;
Vestra Stenby; Hagbyhöga med Fifvelstad och Orlunda;
Vestra Ny (Nykyrka); Hvarf och Styra. - 2) Härad och
tingslag i Östergötlands län, omfattande socknarna
Ask, Vinnerstad, Motala, Motala köping. Vestra
Stenby, Hagbyhöga, Fifvelstad, Orlunda, Vestra Ny,
Hvarf och Styra samt delar af socknarna S:t Per,
Strå, Allhelgona, Bjälbo, Hof, Ekebyborna och
Kristberg. Städerna Vadstena och Skeninge ligga
på gränsen mellan Aska och Dals härad. Arealen
43,659 hekt (87,318 tnld). 311V4 fm. mtl (1825 års
jordebok). 19,619 innev. (1874). - "Aska hserad",
som har sitt namn efter Asks socken, omnämnes tidigast
1293. Det omfattade under medeltiden äfven Nässja och
Örberga socknar, som nu tillhöra Dals härad. Häradets
äldsta tingsställe var Sjö-kumla i V. Stenby socken,
men allt sedan 1370-talet har det varit i Motala.
Askaby nunnekloster, tillhörigt clsterciens-orden,
var beläget inom nuvarande Askeby socken, Bankekinds
härad i Östergötland, 1% mil ö. om Linköping. Dess
grundläggningsår är okändt, men i klostrets
gamla handlingar åberopas en af påfven Lucius III
(1181-1185) utfärdad skyddsbulla, hvaraf synes, att
detta kloster var ett ibland de äldsta i Sverige. Dess
moderkloster var Vreta. Ehuru A. aldrig uppnådde
samma betydelse som våra största kloster, hafva många
bland landets förnämsta personligheter omfattat det
med synnerlig välvilja. Bland dess äldste välgörare
kunna räknas drot-set Nils Turesson (1351), den
heliga Birgittas moder, hertigarna Erik och Valdemar
samt riddaren Karl Ulfsson af Tofta. Äfven konung
Magnus och hans gemål Blanka ihågkommo klostret i
sitt testamente, och under unionstiden försummade
ingen af regenterna eller riksföreståndarna att
i särskilda skrifvelser tillförsäkra klostret sitt
hägn, hvarvid det äfven merendels erhöll rättighet att
uppbära konungens saköre af sina underlydande. Påfliga
aflats-och skyddsbref utdelades likaledes frikostigt,
och klostret var ofta i behof af sådant understöd. De
kunglige fogdarna i närheten djerf-des nämligen
stundom göra intrång i klostrets rättigheter, och
sjelfva konung Albrekt trädde en gång dess rätt
för nära, då han ville sätta en af sina tyskar till
prest i S:t Olofs kyrka i Norrköping, ehuru denna,
liksom Svinstads kyrka i Östergötland, blifvit lagd
under klostret för att återupphjelpa detta ifrån det
förfall, hvari det råkat efter en år 1377 utbruten
vådeld. Ännu långt senare knotade Norrköpings borgare
öfver detta sitt beroende af klostret. För öfrigt var
konung Albrekt klostret särdeles bevågen, hvilket han
bevisade såväl derigenom att han efter nämnde brand
befallde hvar och en i hela riket, "som åt sitt eget
bröd", att till klostrets uppbördsman erlägga en
örtug penningar, hvartill äfven samtliga rikets råd
uppmanade allmänheten, som äfven derigenom att han
befallde fogdarna att bättre skydda klostret, som,
enligt abbedissans klagan, led af våldgästning och
beskattning, sedan det efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
