Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beaumarchais, Pierre Auguste Caron de - Beaumaris - Beaumelle, Laurent Angleviel de la
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beaumarchais [båmarsjä], Pierre Auguste Carön
de, fransk författare, föddes i Paris 1732 och
lärde sin faders handtverk, urmåkeriet. Vid 21
års ålder gjorde han en uppfinning angående
urets mekanism. Denna omständighet äfvensom
hans ovanliga musikaliska talang – han var en
mästare på harpa – förskaffade honom anställning
såsom kunglig urmakare och såsom musiklärare
för Ludvig XV:s döttrar. B. var icke sen att
begagna sig af denne framgång. Genom ett rikt
gifte beredde han sig medel att umgås i de
högste kretsarna. Genom kapitalisten Duverney
blef han invigd i affärslifvets mysterier, och
lyckliga spekulationer gjorde honom snart till
millionär. Hans bitande, gäckande qvickhet, hans
välbildade gestalt, hans intelligenta utseende
och hans lediga konversation hade redan från
första stunden gjort honom till ett lejon i de
fina parisiska salongerna. Men efter Duverneys
död gåfvo de bägge vännernas affärsförhållanden
anledning till en för B. obehaglig rättegång, som
tillika ådrog honom en ny, i hvilken han måste
försvara sig mot den anklagelsen att han velat
besticka sin advokat. Denne rättegång följdes
med intresse i hela det bildade Europa. B:s
många fiender bland aristokraterna gjorde
stora ansträngningar för att störta honom,
och de jublade, när uppkomlingen slutligen
(1774) dömdes förlustig sina medborgerliga
rättigheter. Nyss förut hade likväl denne
utgifvit ett slags försvar, Mémoires pour le
sieur Beaumarchais par luimême – en skrift,
som väckte stort uppseende både för den eldiga
vältalighet, hvarmed författaren gör sin egen sak
till "det förföljda tredje ståndets", och för den
fina satir och skarpsinniga bevisning, hvarmed
han häntyder på domarenas falhet och blottar
rättskipningens usla tillstånd i Frankrike. Denna
skrift omintetgjorde den verkan, som domen
annars kanske medfört. B. blef med ens populär,
äfven utom sitt fosterland; aristokratien upptog
honom bland sig såsom en annan Voltaire; prinsen
af Conti beskyddade honom öppet. Äfven konungen
och drottningen omhuldade honom och begagnade
sig af hans tjenster. 1776 upphäfdes ändtligen
på högre befallning den vanhedrande dom, som
två år förut blifvit fälld öfver honom.
Vid 35 års ålder hade B. för första gången
uppträdt som dramatisk författare, men utan
framgång; hans tvänne skådespel Eugénie (1767)
och Les deux amis, ou le negociant de Lyon
(1770) äro märkvärdigast derför att genom,
dem namnet "drama" kom i bruk för moraliserande
sensationsstycken. Men en stormande förtjusning
väckte B:s komedi Le barbier de Séville, ou
la précaution inutile (1775, "Barberaren i
Sevilla eller den fruktlösa försigtigheten"),
hvilken ännu af kännare anses såsom det bästa
franska intrigstycke sedan Molières tid. Genom
detta mästerverk och ännu mer genom dess
fortsättning, La folle journée, ou le mariage
de Figaro (1784, "Figaros bröllop") intog
B. en framstående plats bland alla lands och
alla tiders komediförfattare. Det sistnämnda
stycket uppfördes i Paris nära hundra gånger å
rad, och bägge hafva sedan dess
gått oräkneliga gånger öfver scenen, dels i sin
ursprunglige form och i öfversättningar, dels
förvandlade till opera-libretter, som blifvit
allbekanta genom Mozarts och Rossinis odödliga
musik. Dessa komedier, hvilkas mästerliga
komposition, sprittande qvickhet och naiva
komik än i dag väcka beundran och hänförelse,
ega tillika en politisk betydelse, som öfvergår
deras estetiska värde. Liksom B:s memoarer
predika likhet inför lagen, utgöra nämligen dessa
komedier en krigsförklaring mot den dittills
herskande börds- och auktoritets-principen
samt proklamera djerft duglighetens och
medelklassens rätt gent emot dem, "som gjort
sig den mödan att födas, men intet mer" (qui
se sont donné la peine de naitre, et rien de
plus). Deraf – och af deras folkliga karakter
– förklaras till en del det stora bifall de
väckte. Det var revolutionens idéer, som i dem
predikades. De, som klappade händer åt Figaro,
helsade på samma gång morgongryningen till ett
nytt tidehvarf.
Beaumarchais, en vägbrytare för den stora
franska revolutionen, är tillika en af
de intressantaste personligheter, som den
nyare tidens historia har att uppvisa. Hans
Protevs-artade karakter, som utgjorde en
blandning af de mest skriande motsatser, gör
honom till en gåta för psykologen. Han var
affärsman, skald, advokat och musiker, och
han framstod som en bedragare i stort, under
det hans veka hjerta och lifliga förstånd
kämpade för de mest upphöjda idéer. B:s sista
storverk gällde att utrusta krigsskepp för
nordamerikanernas räkning. Derefter föll han
från sin höjd. Skandalösa processer och vågsamma
finans-spekulationer – t. ex. utgifvandet af
Voltaires skrifter i en praktupplaga, som
skall hafva kostat en million francs – vållade
slutligen hans ekonomiska ruin. 1792 fängslades
han för bedrägeri och bannlystes. Frigifven,
begaf han sig 1793 i landsflykt. 1796 kom han
tillbaka och arbetade derefter på att återvinna
sin förlorade rikedom och sökte genom nya
skrifter skörda nya lagrar, men forgäfves. Han
dog 1799 af en blodstörtning.
B:s Théâtre utkom i ny upplaga 1861, och hans
Oeuvres complètes utgåfvos senast 1874. De bland
hans skådespel, som här blifvit nämnda, hafva,
i olika bearbetningar, flere gånger uppförts på
svensk skådebana, B. M.
Beaumaris [bjumaris], hufvudstad på östra
kusten af den engelska ön Anglesea. 2,291
innev. (1871). Hamn. Sjöbad. Ruiner efter ett
af Edvard I (1295) bygdt slott.
Beaumelle [båmä’l], Laurent Angleviel de la,
fransk literatör, f. 1726. anställdes vid unga år
som privatlärare i ett danskt adligt hus och blef
i Köpenhamn utgifvare af tidskriften "Spectatrice
danoise", i hvilken han hänsynslöst angrep det
rådande regeringssystemet. Han kom derigenom
i en bitter fejd med den danska censuren. 1751
begaf han sig till Berlin, der han blandade sig
i striden mellan Voltaire och Maupertuis samt
dödligt sårade den förre genom att kalla honom
Fredrik II:s hofnarr. Återkommen till Frankrike,
kastades B., för sitt skriftställeri, två gånger
i Bastiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
