Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernsten l. Bärnsten - Bernstorff - Bernstorff - Bernstorff, Johan Hartvig Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Värdet af bernstenen är öfver hufvud 5 thaler
(13,35 kr.) pr skålp., hvadan de 85,000 kilogr.
(200,000 skålp.), som årligen erhållas i Preussen,
representera ett värde af ungefär 1 million thaler
(2,670,000 kr.). All bernsten är statsegendom,
men bernstensfångsten både till sjös och lands
är utarrenderad.
Bernstenen ådrog sig redan tidigt
uppmärksamhet. I norden går dess användning tillbaka
ända till stenåldern. Den saknas i de danska
"kjökkenmöddingerne", men finnes i mängd i
grafvar från den slipade flintans ålder, såväl i
Sverige som i Danmark. Under bronsåldern
och den äldre jernåldern tyckes bernstenens
användning hafva aftagit i båda landen, men
under den yngre jernåldern synes den, att döma
i synnerhet af de massor (såväl bearbetad som
rå), hvilka hittas i "svarta jorden" på Björkö
eller uppkastas på stranden derutanför, hafva
haft vidsträckt användning. Äfven i södern
förekom bernstenen tidigt. Italien kan
uppvisa dess användning redan under detta lands
bronsålder (Marmore vid Terni) och vid början
af dess jernålder (Villanova och Marzabotto
omkr. 1,500 år f. Kr.). T. o. m. den franske
stenåldern kan uppvisa bernsten. Det kan
näppeligen afgöras, huruvida denne äldste bernsten
i de södra kulturlanden varit inhemsk eller
införd från Norden.
Under antiken sysselsatte man sig mycket med
frågan om bernstenens ursprung, och utom de
ofvan anförda, mera vetenskapligt grundade
åsigterna förekommo en mängd mytiska
förklaringar. Så t. ex. antogs bernstenen hafva
uppkommit af de tårar, som Faëtons till träd
förvandlade moder och systrar gräto vid stranden
af floden Eridanos, i hvilken sonen och
brodern funnit sin graf. En annan myt sätter
dess uppkomst i förbindelse med berättelsen om
Meleagers systrar, hvilka, förvandlade till
indiska perlhöns, begråta sin broder. Bland mera
realistiska förklaringar kunna anföras: att
bernstenen skulle vara förstenad sperma af
elefanter eller hvalfiskar eller konkretioner ur lo-urin
(den röda hanlig, den ljusa honlig, enligt
Demostratus); deraf namnet lyncurion. Den
nyttjades hufvudsakligen till prydnader. Huruvida
den sicilianske bernstenen var känd och använd,
kan starkt ifrågasättas. Den nämnes hvarken
af Aristoteles eller Plinius. Deremot lemnade
bevisligen både Östersjö- och Nordsjö-områdena
bernsten till de södra kulturfolken. Från Samland
gick vägen dels uppför Weichsel, öfver
Carnuntum och Pannonien, till Italien och Grekland,
dels utför Dnjepr till Svarta hafvet, och samme
väg tages fortfarande till Orienten.
Literatur: Berendt m. fl. "Die im bernstein
befindlichen organischen reste der vorwelt"
(Berlin 1845, 54, 56); Zaddach, "Das
tertiärgebirge Samlands" (Königsberg 1858). H. S.
Bernstorff, slott nära Köpenhamn, i
Gentofte socken, var ursprungligen en till
Jägersborg hörande fasangård. J. H. E. Bernstorff
(se nedan) lät genom arkitekten Jardin 1765
gifva slottet dess nuvarande utseende. Sjelfva
godset blef genom donationsbref af 1761 och
1764 öfverlemnadt åt nämnde B., och det var
bland dess bönder, som början gjordes med
"fästeväsenets" aflösning (arrendegårdarnas
försäljning till arrendatorerna). Ännu i början af
detta århundrade var slottet i den Bernstorffska
ättens ego, men såldes sedermera och gick
genom flere enskilda personers händer, tills det
köptes af Kristian VIII (1846). Nu eges det
af staten och har under en följd af år varit
Kristian IX:s sommarresidens.
Bernstorff, tysk-dansk adelsätt,
härstammande från Mecklenburg. Andreas Gottlieb
von B., f. 1640, dog 1726 som hannoveransk
statsminister. Då han afled utan söner, gick
slägtens fideikommiss i arf på hans mag Joakim
von B., f. 1678, d. 1737. Denne efterlemnade
två söner, Johan Hartvig Ernst, den
berömde danske ministern (se nedan), och Andreas
Gottlieb, f. 1708, d. 1768, hvilka båda 1767
upphöjdes till danska länsgrefvar. Den förre
dog utan arfvingar, den senare, hvilken afled
som hannoveransk ämbetsman, efterlemnade två
söner, hvilka stiftade två grenar af ätten: Den
äldre eller Gartovske grenen är hannoveransk;
dess nuvarande hufvudman är Kr. Aug.
Bechtold von B. Den yngre eller Wotersenske
grenen härstammar från Andreas Peter, den
ryktbare danske ministern (se nedan). Denne
öfverlefdes af fem söner: 1) Johan Hartvig
Ernst, stiftare af den danska linien Gyldensten-Wotersen;
2) Kristian Günther (se nedan);
3) Joakim Frederik, d. 1835 som danskt
sändebud i Wien; 4) Frederik, d. 1838, som
efterlemnade två söner: Herman, mecklenburgsk
kammarherre, och Albrekt, preussisk diplomat
(se nedan); 5) Magnus Karl, dansk öfverste, d.
1836.
1. Bernstorff, Johan Hartvig Ernst, dansk
statsman, f. 1712 i Hannover, trädde vid 20
års ålder i dansk tjenst, blef 1737 sändebud
hos tyske riksdagen i Regensburg och 1744 i
Paris, der han knöt en förtrolig vänskap med
Choiseul. 1751 blef han dansk utrikesminister,
och såsom sådan genomdref han 1767 det
fördrag med Ryssland, enligt hvilket den
gottorpske delen af Holstein skulle öfverlemnas åt den
danske konungen i utbyte mot dennes arfland,
Oldenburg och Delmenhorst. Till belöning
derför upphöjdes B. och hans slägt i danskt
länsgrefligt stånd. Med Sverige sökte han stå
i vänskapligt förhållande och medverkade till
Sofia Magdalenas förmälning med kronprinsen
Gustaf. Äfven i inrikes angelägenheter
utöfvade han ett stort inflytande, dels genom att
befordra industrien (på samma sätt som
hattarna i Sverige), dels genom att främja den
rörelse, hvilken slutligen ledde till
bondeståndets frigörelse. I det senare afseendet gaf han
sjelf som godsegare ett föredöme, då han 1764
gjorde bönderna på sitt gods Bernstorff till
ärftliga arrendatorer ("arvefästere") i stället för
arrendatorer på lifstid ("fästebönder") och
befriade dem från dagsverken. B. var äfven en
frikostig gynnare af konst och vetenskap. Af
Kristian VII:s gunstling Struensee 1770 utträngd
ur ministèren, begaf han sig till Hamburg, der
han afled den 19 Febr. 1772, en månad efter
Struensees fall.
C. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
