Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelkanon - Bibelkommission
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullbordande, ej afslutad förrän vid denna tid. De i
densamma upptagna apokryferna (se d. o.), hvilka
i den äldsta kristna tiden, då denna
öfversättning nästan uteslutande nyttjades, ofta fingo
åtnjuta samma anseende som de kanoniska
böckerna, blefvo efter noggranna undersökningar af
biskop Melito från Sardes (omkr. år 172 e.
Kr.) och kyrkofadern Origenes åter afsöndrade,
och den kristna kyrkan antog på mötet i
Laodicea (360–364) det Gamla testamentets kanon,
sådan den fans hos judarna och sådan vi nu
ega den. Samaritanerna erkänna såsom
kanoniska endast Mose böcker. – Judarna indelade
sin kanon (jfr Luk. 24: 44) i 1) lagen (thorah):
de 5 Mose böcker; 2) profeterna (nebiim): a)
de förre: Josua, Domareboken, Samuels bok och
Konungaböckerna; b) de senare: de egentlige
profeterna utom Daniel; 3) skrifterna (ketubim),
äfven kallade hagiografa (de heliga skrifterna)
eller (efter den första bland dem) psalmerna:
Psaltaren, Ordspråksboken, Jobs bok, Höga
visan, Ruts bok, Jeremias’ klagovisor, Predikaren,
Esters, Daniels, Esra, Nehemia och
Krönikeböckerna. I vår bibel äro böckerna ordnade
på ett sätt, som mera öfverensstämmer med
deras innehåll, och indelas sålunda: 1) lagen; 2)
de historiska böckerna (från och med Josua till
och med Esters bok); 3) de didaktiska eller
läroböckerna (från och med Jobs bok till och
med Höga visan); 4) profeterna (4 större,
hvarvid Jeremias’ klagovisor upptagas såsom ett
bihang till hans profetior, och 12 mindre).
II. Nya testamentets kanon. Tecken till en
begynnande samling af Nya testamentets
skrifter finnas redan i den apostoliska tiden (jfr 2
Petr. 3: 16 samt yttranden af Clemens
Romanus, Ignatius och Polycarpus). Men först i
midten af 2:dra årh. påträffas en mera
omfattande samling, gnostikern Marcions kanon, som
innehöll ett evangelium (mest liknande Lukas’,
men förfalskadt) och 10 af Pauli bref (alla utom
pastoralbrefven). Mot slutet af samma
århundrade nämnas af Irenaeus, Tertullianus och
Clemens Alexandrinus tvänne samlingar:
Evangelium, innehållande de 4 evangelierna, samt
Apostolus, innehållande Apostlagärningarna, 13
Pauli bref, 1 Petri bref, 1 Joh. bref och
Uppenbarelseboken. I den syriska öfversättningen
"Peschitto" (från slutet af 2:dra eller början af
3:dje årh.) tillkomma hebreer-brefvet och Jakobs
bref, hvaremot Uppenbarelseboken saknas. Den
s. k. muratoriske kanon – upptäckt af L. A.
Muratori i början af 1700-talet i ambrosianska
biblioteket i Milano och sannolikt härstammande
från tiden 160–180 e. Kr. – upptager ännu
ett bref af Johannes samt Judas’ bref, men
utesluter 1 Petr. och Jakobs bref. Denna
skrift är dock synbarligen mycket defekt.
Under Origenes’ tidehvarf (3:dje årh.) fortsattes
det kritiska särskiljandet, men utan att leda till
något bestämdt resultat. Eusebius (d. 340)
upptager två slag af böcker: homologumena
(allmänt erkända) och antilegomena (motsagda).
Till de sistnämnda räknar han 2 Petr., 2 och
3 Joh. samt Jakobs och Judas’ bref. Hvad
Uppenbarelseboken beträffar, tvekar han,
huruvida den bör hänföras till den förre eller den
senare klassen. Om hebreer-brefvet yttrar han
sig olika på olika ställen; dock synes han hafva
antagit Paulus såsom dess författare och dermed
erkänt brefvet såsom kanoniskt. Dessutom
nämner han såsom afgjordt oäkta och förkastliga
några skrifter, som sedan blifvit helt och hållet
uteslutna. Ändtligen blef på synoden i Hippo,
393, Nya testamentets kanon, sådan vi ännu
ega den, kyrkligt fastställd. De af Eusebius
såsom "motsagda" betecknade böckerna hafva
stigit allt mer i anseende, så att skilnaden
mellan dem och homologumena nästan helt och
hållet upphäfts. – Nya testamentets böcker
indelas i: 1) historiska; 2) didaktiska eller
läroböcker (brefven) och 3) en profetisk bok
(Johannes’ uppenbarelse). E. J. Ö.
Bibelkommission, ett antal personer, som fått
i uppdrag att gemensamt granska och förbättra
en för handen varande bibelöfversättning eller
utarbeta en ny. Sådana kommissioner hafva
funnits i många land. Sedan under Adolf Fredriks
regering flere yrkanden (af G. Bonde och J.
Serenius m. fl.) blifvit gjorda om förbättring af
den svenska bibelöversättningen och fråga
derom jämväl förevarit vid riksdagen, men till följd
af ståndens olika åsigter icke ledt till något
resultat, tillsatte Gustaf III d. 18 Maj 1773 en
bibel-kommission, bestående af 21 medlemmar,
bland hvilka Karl Aurivillius blef den
verksammaste. Af de öfrige ledamöterna märkas,
utom flere teologer, G. Lilliestråle, Joh. Ihre,
Linné m. fl. I den för de kommitterade
utfärdade instruktionen anbefalles dem, att de skola
"för sig stadga grundtextens rätta läsning", "följa
textens innehåll och rätta ordaförstånd och det
genom svenska ordalag af lika betydelse uti en
ren och otvungen mening uttrycka", "låta trons
och skriftens anda (analogia fidei et scripturae)
vara sin ledstjerna, till undvikande af alla ord
och meningar, som vore tvetydiga eller kunde
dragas till någon inbillad gensaga mot vår rena
läras i Guds ord grundade hufvudsanningar
eller andra rum i den heliga skrift"; vidare
att "hafva en noga och granlaga aktning på
svenska språkets renhet, på dess naturliga lynne,
manlighet och värdighet i stilen"; att "på hvarje
sida utsätta årtal för de der omnämnda
händelser" m. m. (Jfr A. E. Knös, "Om revision af
svenska bibelöfversättningen", och C. Olbers,
"I bibelöfversättningsfrågan", h. 1, der
instruktionen finnes aftryckt.) Denna kommissions
första öfversättning utkom 1774–92. "Hon var
gjord efter en parafraserande metod och röjde
tillika, genom språkets modernisering och en
viss riktning till förståndsmässighet, stort
inflytande af tidehvarfvets neologi". Derför blef
hon förkastad vid jubelfesten 1793, och fråga
väcktes genast om hennes omarbetande.
Kommissionen, som emellertid hade blifvit
nybildad, återtog sitt arbete omkring 1805.
Hennes verksammaste medlemmar voro då Samuel
Ödmann och J. A. Tingstadius. Men de
meningsskiljaktigheter, som förefunnos dem emellan,
i det den förre var anhängare af den
parafraserande öfversättningsmetoden, hvaremot den
senare ville göra den estetiska synpunkten
företrädesvis gällande, förlamade kommissionens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
