Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 795-796 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boivie, Per Gustaf - Boj, ett slags tyg. Se Boy - Boj, sjöv. - Bojadór - Bojana (Buana) - Bojar - Bojardo, Matteo Maria - Bojaria, fordom namn på Bajern - Bojer - Bojert, sjöv.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kritiska betraktelser (1833, 1843), hvilka
framkallade trenne motskrifter af J. A. Hazelius, på
hvilka B. svarade med Herr J. A. Hazelii skrift
om läroverksfrågorna, granskad af en gammal
skollärare (1847). År 1820 utgaf B. Försök
till en svensk språklära (ny omarbetad uppl.
1834), hvilken i öfver ett fjerdedels sekel
bibehöll sig såsom en värderad lärobok.

Boj, ett slags tyg. Se Boy.

Boj sjöv. 1:o Grundboj, ett öfver
vattenytan flytande sjömärke, som visar en helt eller
stympadt konisk eller ock en halfsferisk form.
Sådana märken målas vanligen i bjerta,
afstickande färger för att lätt draga seglarens
uppmärksamhet till sig och förses stundom på sin

Fig. 1.

öfre del med särskilda tecken,
såsom taflor, kulor (se fig. 1),
kors, flaggor,
ringinrättningar, lyktor m. m., hvilka
hafva till ändamål att göra
dem mer skönjbara
äfvensom att skilja olika
grundbojar från hvarandra.
Antingen är en grundboj utlagd
midt på ett djupare, mindre
undervattensgrund, eller är
ett större grund utmärkt af flere sådana, eller
äro bojar utlagda i två linier för att utvisa en
särskild, smalare, grundfri segelränna. – Dessa
bojar hafva ett mycket obetydligt svajrum och
de qvarhållas på sin plats genom en sjöbottnen
nående ankringsinrättning, som är fäst i deras
nederste, under vattnet liggande, vanligen
tillspetsade del.

Bojar förfärdigas numera oftast af
vattentätt hopnitade, tämligen tjocka jernplåtar,
stundom af trä, i hvilket fall de hafva laggkärls
form och sammansättning. Jfr Farled, Prick,
Pyramidflotte.

2:o Förtöjningsboj kallas en boj, som till

Fig. 2.

sin sammansättning
vanligen är lik grundbojen, men
saknar topptecken och i sin
öfre del är försedd med en
eller flere ringar (se fig. 2),
i hvilka fartygen kunna
fastgöra sina tåg eller
kettingar vid deras förhalning (förflyttning) eller
förtöjning (fastgöring). Jfr Ankarboj och Duc
d’Albe. J. H-g.

Bojadór, udde på Nord-Afrikas vestra kust,
s. om Kanari-öarna, under 26° 7’ n. br.
Ansågs fordom för jordens vestligaste punkt.

Bojana (Buana), flod i turkiska Albanien,
rinner upp på Dinariske alperna, genomflyter
Skutari-sjön och faller ut i Adriatiska hafvet.

Bojar (af Slav. boj, strid, kamp), krigare; fri
jordegare, ädling; medlem af den högsta
adelsklassen i Ryssland. Bojarerna, som fordom
innehade de högsta civila och militära ämbetena
och åtnjöto högt anseende bland folket, stäfjade
ofta storfurstarnas godtycklighet, hvarför
regenterna voro förbittrade fiender till deras makt.
Peter I lyckades fullständigt upphäfva
bojarvärdigheten. Den siste ryske bojaren dog 1750.
Åtskilliga nyare forskare, såsom S. Sabinin,

sätta ordet bojar i förbindelse med det fornn.
bær (gen. bæjar), by, eller med stamordet till
detta, búa, bo, hvaraf ordet bonde leder sitt
ursprung. Bojarerna stodo antagligen i samma
förhållande till sina furstar (knesar) som de
fornnordiske bönderna till sin konung och bildade
liksom dessa ett slags aristokrati i förhållande
till massan af folket. – I Moldau bilda
bojarerna f. n. den högre adeln; i Valakiet kallas
deras samhällsklass boilader.

Bojardo, Matteo Maria, grefve af
Scandiano, italiensk skald, f. 1430 (1434) i
närheten af Reggio di Modena, fullbordade sina
studier vid högskolan i Ferrara, der han blef
doktor i filosofi och juridik, samt fick sedan
anställning vid Esteska hofvet. Han kom der i
stor ynnest hos såväl hertig Borso som dennes
efterträdare, Herkules I, hvilken 1478 utnämnde
honom till guvernör i Reggio. Död 1494. B:s
förnämsta verk är den stora riddaredikten
Orlando innamorato (Den förälskade Roland), hvars
ämne är hemtadt från sagan om Karl den store.
Dikten börjar i en ironiskt skämtande ton, men
skalden greps snart af hänförelse för sin hjelte,
hvilken han sedan sökte framställa som ett ideal
af ridderliga dygder, stegrade till sin högsta
utveckling genom kärlekens makt. Fabeln är
skickligt byggd, karaktererna väl tecknade och
konseqvent genomförda, och många af
händelserna vittna om en rik inbillningskraft. Men
dikten har det oaktadt aldrig varit populär i
Italien, hvartill orsaken måste sökas i det tunga
språket och framställningens konstnärligt
medvetna naivetet. Skaldeverket, som utkom första
gången 1495, var afsedt att omfatta tre böcker,
men B. hann icke fullborda mer än de två första
och nio sånger af den tredje. Ariosto upptog
händelsens tråd på det ställe, der den slutar i
B:s dikt. Bland de många omskrifningar, som
blifvit gjorda af den senare, intager Bernis
burleska "Rifacimento" det främsta rummet.

Bojaria, fordom namn på Bajern.

Bojer (Lat. Boji), ett keltiskt folk, som bodde
dels mellan Boden-sjön och Balaton-sjön,
Donau och Alperna, dels mellan Po och
Apenninerna. De italienske bojerna deltogo i slaget
vid Sentinum (295 f. Kr.) och blefvo 280
tillbakaslagna af romarna. De underkastade sig
230, men afföllo åter och underkufvades icke
fullständigt förrän 191 f. Kr. De norr om
Alperna boende bojerna upprättade ett stort rike
i Böhmen, men besegrades af markomanerna
under Marbod. Vid den kristna tideräkningens
början tillintetgjordes de fullständigt af geterna,
Deras forne boningsplatser kallades sedan
"Bojiska öcknen".

Bojert, sjöv., ett slags mindre fartyg, som
under 16:de årh. förekom i stor mängd i
Holland och Flandern. Bojertarna voro mycket
flatbottnade och användes i början till bojars
utläggande på grund och bankar (deraf namnet).
Mestadels begagnades dylika fartyg till
varutransport å floderna. De största hade en längd
af omkr. 10,39 m. (35 f.) samt voro tacklade
såsom fig. utvisar och försedda med svärd på
sidorna, för att afdriften under kryssning skulle
kunna minskas. – Äfven i Gustaf I:s och Erik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>