Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde, gammal svensk adlig slägt - Bonde, Tord - Bonde, Karl - Bonde, Gustaf - Bonde, Krister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bonde, gammal svensk adlig slägt, som i
familjevapnet förer en båt tvärs öfver skölden
eller på sned i densamme, någon gång med en
vippa i hvardera änden. De, som först förde
detta vapen, voro, efter hvad man nu vet, Tord
B., riddare, konungens råd, d. 1329, farfars
farfar till konung Karl Knutsson, och Peter
Jonsson B., som 1323 underhandlade om fred med
ryske storfursten Jurij Danielovitsch och som
någon tid var fogde på Viborg. Ätten delade
sig på 1500-talet i fyra grenar:
Stensholms-grenen, som utgick 1710; Laihela-grenen
(friherrlig), som utgick 1712 och från hvilken
den ännu lefvande greflige grenen af Björnö
härstammar; vidare Borrö- och
Fituna-grenen, eller den nu lefvande friherrliga ätten,
och den 1868 utdöda adliga, samt
Säckestads-grenen, som utgick 1765. Af denne gren voro
grefvarna af Säfstaholm ätteläggar. A. B. B.
1. Bonde, Tord, riksmarsk, son af riksrådet
Karl B. till Penningby, var en af de riksråd,
som i Febr. 1452 beseglade Karl Knutssons
påbud om upptagandet af en stor skeppsskatt. S. å.
öfverrumplade och återtog han på konungens
befallning Lödöse som danskarna eröfrat och
befäst, samt tillfångatog straxt derpå den
förrädiske Ture Turesson Bielke på Axevall. Han
belönades med utnämning till höfvitsman på
Axevalls slott och öfver hela Vestergötland.
Sedan det 1453 med danskarna ingångna
stilleståndet hade gått till ända, ryckte han om
våren 1455 in i Småland, der han med
böndernas hjelp intog och förstörde det af danskarna
byggda fästet Danaborg, och vände sig derefter
mot Elfsborg. Detta kunde han visserligen icke
återtaga, men till motvärn anlade han vid Göta
elf tvänne skansar, Billingsborg och Gullborg,
samt drog slutligen in i Bohus län, vid hvars
kust han uppförde fästet Karlsborg och slog en
tiodubbelt starkare norsk styrka, som anryckt till
dess förstörande. På detta fäste blef han i Maj
1456 förrädiskt mördad af slottsfogden Jösse
Bosson, en dansk man, som dervid var ett
verktyg i sina landsmäns händer. Tord B., som var
gift med Iliana Tott, sörjdes djupt af konung
och folk. A. B. V.
2. Bonde, Karl, friherre, riksråd, guvernör
i bergsamtet, f. 1581, var son af furstliga rådet
Filip B. Han började sin tjenstemannabana
såsom kammarherre hos Karl IX och blef 1607
ståthållare öfver Dalarna samt Koppar- och
Jernbergslagen, hvilket höfdingedöme efterhand
förstorades med Salberget, Vesterås och
Vestmanlandsbergslagen. 1622 blef han kammarråd,
1624 ståthållare i Jönköping, 1628 ståthållare
i Nerike, och 1633 inkallades han i rådet.
Senare blef han lagman öfver Karelen, 1637
guvernör i bergsamtet och 1651 friherre, med
åtskilliga gårdar i Laihela socken i Österbotten
till förläning. Död 1652. Karl B. var
stamfader för den friherrliga ätten B.
3. Bonde, Gustaf, den förres son, friherre,
riksskattmästare, f. 1620, utnämndes 1645 till
kammarråd, 1648 till landshöfding i Nyköpings
län och 1653 till riksråd och rikskammar-råd.
Han hade genom sin befattning i
Kammar-kollegium fått en djup inblick i rikets finansiella
ställning och kom att spela en framstående rol
i reduktionen. Denna ansåg han visserligen
vara nödvändig, men tillika böra begränsas. B.
yrkade derför, att rådet skulle biträda adelns
beslut vid 1655 års riksdag, enligt hvilket
reduktionen skulle för evärdliga tider anses
utslätad med indragning af 1/4 af de undan kronan
komna godsen. Såsom medlem af
reduktionskollegium (1655) sökte han, mot Herman
Flemings okufliga stränghet, göra billighet och
hänsyn gällande. Han var dock ense med
Fleming deri att reduktionen borde hafva sin
gång och motsatte sig det i rådet straxt efter
Karl Gustafs död (1660) väckta förslaget om
hennes inställande. B. hade 1659 blifvit
förordnad till öfverinspektor för (det
Palmstruchska) bankoverket i Stockholm, och i Karl
Gustafs testamente nämndes han till president i
Kammar-kollegium. Men när adeln vid 1660
års riksdag genomdref Flemings uteslutande
från riksskattmästare-ämbetet, hvilket samma
testamente tillförsäkrat honom, utsågs B. till
denne post och fick således plats i
förmyndarestyrelsen. Inom denna arbetade han för fred
och sparsamhet (största möjliga njugghet i
fråga om donationer), reduktionens fortsatta
bedrifvande samt handels och manufakturers
förkofran. Endast så, menade han, kunde de
nesliga subsidierna undvaras, rikets gäld
betalas och ämbetsmännens löner utgå. Han sökte
införa reda och fasthet i statshushållningen
genom uppsättande af en riksstat (1662), som
skulle följas utan rubbning. Det var ett
program i Karl XI:s anda, hvilket, om det strängt
genomförts – något som dock ej skedde: B.
lät t. o. m. sjelf gifva sig en stor donation i
Finland (1662) – måhända förekommit
revolutionen 1680. Men B:s stämma öfverröstades
af ropet från alla dem, hvilkas intressen eller
politiska traditioner träddes för nära. I
regeringen och i rådet, der han samlat ett parti,
hade han sin svåraste motståndare i
rikskansleren M. G. de la Gardie. Dennes växande
öfvervigt makade hans hushållsplaner åt sidan.
Möjligheten af det bremiska kriget (1665), som B.
ifrigt arbetade emot, visar detta till fyllest. B.,
som redan 1666 till följd af sjuklighet måste
undandraga sig störste delen af göromålen, dog
1667 i Hamburg, stadd på väg till en utländsk
badort. Han hade från en ringa början bragt
sig upp till en icke oansenlig förmögenhet och
var "en man af få ord och kraftfull handling,
en af dem, som hällre hålla än lofva". J. Th. W.
4. Bonde, Krister, den förres broder,
friherre, riksråd, f. 1621, blef 1641 assessor i
bergskollegium, 1645 landshöfding i Nora och
Lindes bergslag, samt 1648, då dessa
införlifvades med Nerikes län, landshöfding öfver detta
och ståthållare på Örebro slott. Vid 1652 års
riksdag var han landtmarskalk och 1653
riksråd. S. å. utnämndes han till assessor i
Kommerskollegium, 1655 till kommersråd och kort
derefter till president i samma ämbetsverk. 1655
skickades han såsom utomordentligt sändebud
till England. Han användes dessutom af
konungen i många andra vigtiga ärenden. Död
1659.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
