Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bratsberg, gård vid Skien - Bratsbergs amt innefattar den äldre Skiðusýsla, eller Bamle och Telemarken - Bratsche, tysk benämning på altfiolen - Brattfors, socken i Värmlands län - Brattia, det nuv. Brazza, en ö i Adriatiska hafvet - Brattingsborg, ett i de danska kämpavisorna förekommande namn på en mytisk borg - Braula coeca, zool. Se Bi-lus - Braun, Lars, läkare. Se Braunersköld - Braun, Hans l. Johan, den förres broder, ämbetsman, latinsk skald. Se Brauner - Braun, Nikolaus - Braun, Karl Anton Philip - Braun, Johan Wilhelm Joseph - Braun, Alexander - Braun, August Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter reformationen blef det säte för
befallningsmannen öfver Bratsbergs län. Y. N.
Bratsbergs amt innefattar det äldre
Skiðusýsla, eller Bamle och Telemarken. Det
upprättades efter 1660 och kom att omfatta
ungefär samma distrikt, som från reformationen hade
burit namnet Bratsbergs län. (Under någon
del af det 17:de årh. hörde Bamle till Nedenäs
amt.) Ytinnehållet 15,377 qv.-kilom.
(277 qv.-mil). 83,986 innev. (1875). Amtet är i det
hela bergigt, i synnerhet i Telemarken. Det
förnämsta vattendraget är Skienselfven, som
bildas af flere sammanflytande elfvar, bl. a.
Kvänna och Songa, och som från Norsjö
strömmar ut i Skiensfjorden. Den vestre delen
af landskapet har sitt vattendrag i Nidelfven.
Omkring Skiensfjorden ligga flere städer, och
denna trakt, som utgör amtets bästa distrikt,
har en betydlig inkomst af sin trälasthandel
och skeppsfart. Sedan gammalt har amtet varit
rikt på metaller. Den första bergverksdriften
i Norge lär hafva idkats der; ännu finnas
jernverk i nedre Telemarken och i Bamle. I
kyrkligt hänseende hör hela amtet numera till
Kristiansands stift, men var fordom deladt mellan
detta och Kristiania stift. Y. N.
Bratsche, tysk benämning på altfiolen. Ordet
kommer af det italienska viola da braccio,
"armfiolen", så kallad till skilnad från viola da gamba,
"benfiolen", hvilken i likhet med violoncellen
fasthölls med benen. Se Fiol. A. L.
Brattfors, socken i Värmlands län, Fernebo
härad. Arealen 21,810 hekt. (44,180 tnld). 3 1/2
mtl. 1,658 innev. (1876). Regalt pastorat af
3:dje kl., Karlstads stift, Nyeds kontrakt.
Brattia, det nuv. Brazza, en ö i
Adriatiska hafvet.
Brattingsborg, ett i de danska kämpavisorna
förekommande namn på en mytisk borg, som
förlades än till Samsö, än till Kleitrup i Viborgs
stift och än till Skåne. Det skånska B. (i
närheten af Bäckaskog) sjönk, enligt sägnen, i
hafvet, till straff för de brott, som begåtts inom
detsamma; de penningar, som förvarats
derinom, kastades sedan upp på stranden vid Ifö,
men ärkebiskop Anders Sunesson förvandlade
dem till stenar, för att de icke skulle
missbrukas. Ett slags små runda musselskal, som
uppkastas på Ifö strand, kallas ännu i dag
Brattingsborgspenningar.
Braula coeca, zool. Se Bi-lus.
Braun, Lars, läkare. Se Braunersköld.
Braun, Hans l. Johan, den förres broder,
ämbetsman, latinsk skald. Se Brauner.
Braun, Nikolaus, de bägge föregåendes
broder, biskop, f. i Fagerhults socken i Kalmar län
1658, blef filos. magister i Upsala 1685,
kyrkoherde i Madesjö 1693, biskop i Kalmar 1711
och teologie doktor 1719, då han jämväl erhöll
adelskap för sin familj. Hans fyra söner antogo
namnet Braunerhjelm. Död 1729. B. skildras
såsom "en försigtig, foglig och uppbyggelig
biskop och ordningsman", hvilken med nit och
kraft skötte sitt stifts angelägenheter både
hemma och vid riksdagarna.
Braun, Karl Anton Philip, oboist, f. 1788
i Mecklenburg, anställdes 1807 vid k. kapellet
i Köpenhamn och 1815 vid hofkapellet i
Stockholm, der han dog 1835. Han var utmärkt
virtuos på oboe och dessutom en ansedd
tonsättare. Bl. a. komponerade han musiken till
skådespelen Axel och Valborg, Skulden och
Wallensteins död. A. L.
Braun, Johan Wilhelm Joseph, tysk
katolsk teolog, f. 1801, blef 1833 teologie professor
vid högskolan i Bonn, men tio år derefter,
såsom anhängare af hermesianismen (jfr Hermes,
G.), suspenderad från sitt ämbete. 1850 blef
han medlem af preussiska herrehuset och sedan
af deputerade kammaren. Död 1863. Han
utgaf "Bibliotheca regularum fidei" (1844) och,
tillsammans med Elvenich, Meletemata
theologica (1837) samt Acta romana (1838.) I Raffaels
disputa (1859) sökte han förklara idén och de
enskilda figurerna i Rafaels målning "Disputa".
Braun, Alexander, tysk botaniker, f. 1805
i Regensburg, var professor i botanik först i
Freiburg (i Breisgau), sedan i Giessen och
slutligen (sedan 1852) i Berlin, der han tillika blef
direktör för den botaniske trädgården. Sitt
namn som botaniker förvärfvade han genom
sin Vergleichende untersuchung über die
ordnung der schuppen an den tannenzaffen (i
Karolinska-Leopoldinska akademiens afhandlingar,
14:de bd.), i hvilken han utvecklade den ännu
i allt väsentligt gällande läran om
bladställningen hos växterna. Hans mest betydande
verk är Betrachtungen über die erscheinung der
verjüngung in der natur, insbesondere in der
lebens- und bildungsgeschichte der pflanze (1851),
hvilket i hög grad främjat den botaniska
morfologien. Äfven i sina senare skrifter har han
företrädesvis behandlat morfologien och de
högre växternas historia, särskildt
kryptogamernas. B:s sträfvan är att genom studium af alla
växtrikets arter, äfven urverldens, närma sig det
naturliga växtsystemet. Hans åsigter öfver
växtfamiljernas naturliga frändskapsförhållanden äro
nedlagda i Aschersons "Flora der provinz
Brandenburg" (1864). Det system, som han der
uppställde, är i många afseenden det
fullkomligaste, som vår tid känner.
Braun, August Emil, tysk arkeolog, f. 1809
i Gotha, d. 1850 i Rom, begaf sig 1833 till
Rom, der han s. å. anställdes vid det
arkeologiska institutet, först såsom bibliotekarie och
derefter såsom undersekreterare. Redan hans första
arkeologiska uppsatser (1836) mottogos med
bifall. Snart följde monografien Il giudizio di
Paride (2 uppl. 1838), Kunstvorstellungen des
geflügelten Dionysos (1839) och Tages und des
Herkules und der Minerva heilige hochzeit (1839).
Från 1834 redigerade han "Bulletino" och från
1837 arkeologiska institutets "Annali". B. har
äfven inlagt stor förtjenst i fråga om
användning af galvanoplastiken till åstadkommande
af billiga illustrationer för den arkeologiska
undervisningen. 1848 utgaf hän "Die apotheose
des Homer" i galvanoplastisk afbildning. Han
kom till den öfvertygelsen, att arkeologien vore
i stånd att tjena konstindustrien på samma sätt
som naturvetenskaperna tekniken. Af hans
öfriga arbeten böra nämnas Griechische
götterlehre (1850–54), Vorschule der kunstmythologie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
