Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bränvinslagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bränvinslagstiftning. Emedan bränvinet är
en synnerligen allmän förbrukningsartikel utan
att i något afseende utgöra en
nödvändighetsvara, lämpar det sig särdeles väl såsom
beskattningsföremål, och detta så mycket mer,
som dess missbruk visat sig medföra de mest
skadliga verkningar i både sedligt, fysiskt och
ekonomiskt hänseende. I Sverige vexlade
bränvinslagstiftningen länge mellan ytterligheterna
af förbud och stor frihet. På infördt bränvin
sattes tull redan i 1591 års tulltaxa. Inom landet
bedrefs bränvinstillverkning i början endast i
städerna, af bryggareämbetet, till dess 1740, med
anledning af de höga spanmålsprisen, all sådan
tillverkning förbjöds. På ständernas
föreställning upphäfdes likväl detta förbud redan 1741,
och s. å. (d. 7 Sept.) utfärdades den första
egentliga bränvinsförordningen. Denna
stadgade en ny "konsumptions-accis", i syfte att
genom varans dyrhet hindra missbruk. Hon
skilde mellan å ena sidan
husbehofsbränning, som tilläts för egare af fastighet och
kreatur i stad (i Stockholm först 1742) och
hemmansegare å landet, samt å andra sidan
salubränning, som i Stockholm alltjämt
förbehölls bryggareämbetet, men i andra städer
lemnades åt krögare. Afgiften beräknades till
vissa daler för hvarje tunna spanmål, som
brändes. 1747 blef husbehofsbränningen fri på
landsbygden, mot det att ständerna åtogo sig
en ovilkorlig bränvinsskatt. 1752 blef skatten
åter beroende på tillverkningens mängd, men
1762 återtogs den ovilkorliga bränvinsskatten å
landet efter hemmantal och i de mindre
städerna efter jordedels storlek. Derefter kom,
1772, Gustaf III:s bekanta bränvinsförbud, som
endast var förelöpare till det märkliga k.
cirkuläret af den 17 Maj 1775, hvarigenom
bränvinsbränningen förklarades för ett kronans
regale, som skulle ställas under förpaktning. Då
denna plan ej vann framgång, föreskrefs i k.
kung. d. 14 Sept. s. å., att kronobrännerier
skulle inrättas. Med året 1788 inträdde åter en
förändring, derigenom att kronan utarrenderade
brännings- och försäljningsrätten åt en mängd
enskilda personer, mest jordegare. Vid 1800
års riksdag förklarades tillverkningen fri, och
ständerna åtogo sig en bränvinsskatt, ovilkorlig
efter hemmantal å landet, vilkorlig för städerna.
I 1809 års regeringsform infördes
bränvinsmedlen bland bevillningarna. Vid 1810 års
riksdag beslöts, att bränvinsskatten skulle vara
dels ovilkorlig, för både land och stad –
hvarvid tolf i stad skrifna personer ansågos
motsvara ett mantal på landet –, dels vilkorlig,
beroende af tillverkningen, enligt pannerymden.
1815 lades taxeringsvärdet till grund för
bränvinsskatten å landsbygden, och 1824 äfven för
städerna. Den ovilkorliga skatten fortfor till 1836,
den vilkorliga till 1855. Under dessa
förhållanden utvecklade sig bränvinstillverkningen till
en i stor skala drifven husslöjd, under
benämningen husbehofsbränning. Betydelsen af
denna framgår deraf, att i början af 1830-talet,
utom några hundra ångbrännerier, mer än
170,000 s. k. husbehofspannor voro i verksamhet.
Genom anläggningen af ångbrännerier med
förbättrade tillverkningsmetoder inskränktes
visserligen husbehofspannornas antal, men ännu
1853 voro mer än 30,000 sådana i verksamhet.
Samtidigt med denna tillverkning gällde en
försäljningslag, som gjorde
bränvinsutskänkningen i det närmaste fri. Följden deraf blef
ett allt mer tilltagande missbruk af rusdrycker,
hvilket understöddes af synnerligen lågt pris på
bränvinet vid sidan af stegrad arbetsförtjenst.
Det var under intrycket af dessa förhållanden,
som vid 1853–54 års riksdag förslag väcktes
till en grundlig omarbetning af
bränvinslagstiftningen. Lifliga strider uppstodo, och ur
dem framgingo grunderna för den nu gällande
lagen, hvars inflytande helt säkert, både i
sedligt och ekonomiskt hänseende, varit
synnerligen godt. Genom denne lag (utfärdad d. 18
Jan. 1855), i hvilken dock sedermera flere
förändringar vidtagits – nu gällande förordning
utfärdades d. 23 Aug. 1876 – afskaffades först
och främst den s. k. husbehofsbränningen.
(Denna reform genomfördes fullständigt 1860.)
Vidare medgafs åt hvar och en, som innehade
i mantal satt eller särskildt skattlagd jord eller
vore behörig att idka fabriksrörelse, rätt att
efter vederbörligen gjord anmälan tillverka
bränvin till ett belopp af minst 200 knr (5,2
hektol.) och högst 1,200 knr (31,4 hektol.) om
dygnet. Under- eller öfvertillverkning drabbas
af särskild afgift. Tiden, hvarunder
tillverkningen får utöfvas, var först inskränkt till två
månader om året, men har sedermera efter hand
blifvit ökad till sju månader, näml. från d. 1
Okt. till d. 1 Maj. Numera är
bränvinstillverkning tillåten äfven under sommarmånaderna,
dock endast i sammanhang med beredning af
pressjäst. Den förut obetydliga beskattningen,
bestämdes 1855 till 50, 1857 till 60, 1867 till
70 öre och har sedan 1871 utgått med 80 öre
för hvarje kanna af normalstyrka, d. v. s. sådant
bränvin, som innehåller 50 % alkohol vid + 15°
C. Dock är 3 % af tillverkade beloppet fritt
från skatt. Den äldre beskattningsgrunden
efter pannerymden öfvergafs, och i stället
uppmätes nu bränvinet, innan tillverkaren eger att
förfoga öfver detsamma. Afgiften skall antingen
förskottsvis erläggas, eller ock skall bränvinet
förvaras uti särskildt under kronans lås försatt
nederlagsmagasin, till dess de fastställda
afgifterna blifvit liqviderade. Inom hvarje
bränneri öfvervakas tillverkningen och verkställes
uppmätningen af en särskild af K. M:ts
befallningshafvande tillsatt tjensteman,
brännerikontrollör l. bränvinskontrollör, som
aflönas af staten, men af tillverkaren erhåller
husrum och kost. Vederbörande
kommunalmyndighet skall utse en trovärdig och
skrifkunnig person, hvilken såsom brännerivittne
skall vara närvarande vid bränvinets
uppmätning och profning. Vittnet erhåller
dagtraktamente af staten. Distriktvis öfvervakas
tillverkningen dessutom af särskilda af K M.
förordnade öfverkontrollörer. Hela
kontrollpersonalen lyder under finans-departementets byrå
för kontrollen å tillverkningsafgifter. De
närmare bestämmelserna angående kontrollens
utöfvande m. m. innehållas i en af K. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
