Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Burnes, Alexander - Burnet, Gilbert - Burnet, John - Burney, Charles - Burney, Frances - Burnley, stad i engelska grefskapet Lancashire - Burnouf, Jean Louis - Burnouf, Eugène - Burns, Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användes sedermera i flere diplomatiska
beskickningar till asiatiska regeringar, utnämndes till
baronet och anställdes såsom Englands politiske
agent i Kabul, der han fann sin död vid ett
upplopp, 1841. Året derefter utkom hans
rikhaltiga verk Cabool, being a personal narrative
of a journey to and residence in that city.
Burnet [bö’rnet], Gilbert, engelsk teolog
och historiker, f. 1643, blef 1669 teologie
professor i Glasgow och råkade der till följd af sin
religiösa fördragsamhet i oenighet med såväl de
episkopale som presbyterianerna. 1673 blef han
predikant i London och uppträdde såsom sådan
med häftighet mot katolikernas kult. När den
katolske Jakob II uppsteg på Englands tron
(1685), begaf sig B. till Holland, der han kom
i stor ynnest hos prins Vilhelm af Oranien,
hvilken han, såsom hofpredikant, 1688 åtföljde
till England. 1689 blef han biskop i
Salisbury och utöfvade sedan ett stort inflytande
på såväl kyrkans som statens angelägenheter.
Då han en gång i ett herdabref yttrat, att
konung Vilhelms välde grundade sig på
eröfring, blef detta bref på parlamentets befallning
uppbrändt af bödeln – hvilket dock ej
hindrade, att han utsågs till lärare för en af de
kunglige prinsarna. B. gjorde sig känd för en
storartad välgörenhet. Död 1715. Bland hans
arbeten må nämnas History of the reformation
of the church of England (1679–1714; nya
upplagor 1865 och 1873), för hvilket verk
parlamentet egnade honom ett tacksägelsevotum,
och History of his own time, utgifven
1723–24 af författarens son.
Burnet [bö’rnet], John, engelsk
kopparstickare och genremålare, f. 1784 i Skotland,
d. 1868, graverade dels efter egna
kompositioner och dels efter sin landsman Wilkies
förnämsta målningar samt förvärfvade rykte som
en framstående kopparstickare. Af honom
finnas derjämte utgifna fem läroböcker i åtskilliga
konstgrenar. Han är representerad i
kopparsticksamlingen i Stockholms nationalmuseum.
Burney [börni]. 1. Charles B., engelsk
musikskriftställare, f. 1726, d. 1814 som organist
vid Chelsea-hospitalet i London, genomreste, för
att samla stoff till sina arbeten, 1770 Frankrike
och Italien samt 1772 Tyskland och
Nederländerna. Hans berömdaste musikhistoriska verk,
The present state of music in France and Italy
(1772) och General history of music from the
earliest ages to the present period (1776–89),
utmärka sig genom en förträfflig disposition och
vittna om stor beläsenhet, men äro ej fullt
tillförlitliga och opartiska. B. komponerade
operetter (Robin Hood), kantater, sonater, konserter
m. m. – 2. Frances B., den förres dotter,
engelsk romanförfattarinna, f. 1752, vistades en tid
vid Georg III:s hof och gifte sig 1793 med en
fransk emigrant, d’Arbley, med hvilken hon
1802 flyttade till Paris. 1812 återvände hon
till England. Död 1840. Frances B:s romaner
voro länge på modet och hafva ännu värde
såsom skildringar af den tidens sociala
förhållanden inom de högre kretsarna. A. L.
Burnley [bö’rnli], stad i engelska
grefskapet Lancashire, vid Leeds–Liverpool-kanalen.
Omkr. 40,000 innev. Ylle- och bomulls-industri,
färgerier, stenkolsgrufvor och skifferbrott.
Burnouf [byrnouf]. 1. Jean Louis B., fransk
filolog, f. 1775, d. 1844 som general-inspektör
för universitetet i Paris, utgaf värdefulla
läroböcker i grekiska och latinska språken samt en
förträfflig öfversättning af Tacitus (1827–33;
senast 1869). – 2. Eugène B., den förres son,
en af den nyare tidens utmärktaste orientalister,
f. 1801 i Paris, blef 1832 professor i sanskrit
vid Collége de France och dog 1852. Hans
första arbeten, Essai sur le pâli ou la langue
sacrée de la presqu’ile au delà du Gange (1826,
i förening med Chr. Lassen) och Observations
grammaticales sur quelques passages de l’Essai
sur le pâli (1827), belyste buddhaisternas heliga
språk. B:s vigtigaste arbeten äro emellertid
de, som afse de på zendspråket författade
lemningarna af de gamle persernas heliga literatur,
hvilken förut icke blifvit i ringaste mån
filologisk-kritiskt behandlad. Fransmannen Anquetil
Duperron hade visserligen redan öfversatt
zendavesta, men icke från originalet, utan från senare
bearbetningar. Den förste europé, som försökte
läsa den ursprungliga texten var dansken Rask,
hvilken likväl genom en för tidig död rycktes
ifrån sitt verk, som nu upptogs och med
glänsande framgång utfördes af B. 1829–43
offentliggjorde han, under titeln Vendidad-sadé, l’un
des livres de Zoroastre, zendliteraturens
förnämsta verk, i en med yttersta noggranhet
litografierad upplaga efter en i Paris befintlig
handskrift. I det digra arbetet Commentaire sur le
Yaçna (b. I 1835), en analys af första kap. i
nämnda verk, så att säga nyskapade han, utan
andra hjelpmedel än sitt divinerande snille,
zend-språkets ordbok och grammatika. Till detta
arbete sluter sig en utläggning af en del af
detsamma: Commentaire sur le Yaçna (1835).
B:s Mémoire sur deux inscriptions cunêiformes
(1836) blefvo af stor betydelse för studiet af
de achemenidiska klipp-inskrifterna. För
"Collection orientale" utgaf han texten till och en
fransk öfversättning af Bhâgavata-purâna
(1840–44), en systematisk framställning af indisk
mytologi och tradition. Banbrytande blef
äfven hans verksamhet med afseende på
kännedomen om buddhaismen. Genom sitt klassiska
verk Introduction à l’histoire du buddhisme
indien (1844; 2:dra uppl. 1876) och Le lotus de
la bonne loi (1852, efter hans död), som utgör
en öfversättning af legendsamlingen
"Lalitavistara", lade han grunden till ett systematiskt
studium af denna religion. Utom de nämnda
skrifterna författade B. en stor mängd
afhandlingar i "Journal asiatique" och "Journal des
savants".
Burns [börns], Robert, det skotska folkets
älsklingsskald, föddes d. 29 Jan. 1759 i byn
Alloway, nära staden Ayr i Skotland, der
fadern, William Burness, var en fattig landtman.
Den unge Robert fick en torftig
skolundervisning. Hans brännande törst efter vetande dref
honom dock att på egen hand forvärfva
kunskaper, och särskildt gjorde han sig förtrogen
med sin hembygds romantiska sägner och sitt
fosterlands store skalder. Emellertid måste han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
