Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byström, Johan Niklas - Byströms villa, en byggnad utanför Stockholm, på Djurgården. Se Byström - Bysättning, jur. - Byte, delning, skifte, polit. ekon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afyttrade äfven detta, så snart det blifvit
färdigt. – Enligt en trovärdig uppgift var det
på formlig beställning af Karl XIV Johan, som
han 1839–44 på Djurgården vid Stockholm
uppförde den dyrbara byggnad, hvilken sedan
blifvit känd under namnet Byströms villa.
Denna, som i många afseenden vittnar om B:s
artistiska smak, kostade 120,000 rdr b:ko (180,000
kr.), ehuru marmorn togs från hans eget brott
i Carrara och hemforslades med kronans fartyg.
B. modellerade sjelf den ornamentala skulptur
och de basreliefer, som pryda villans inre, och
bland hvilka åtskilligt, t. ex. reliefen kring
lanterninen öfver midtsalen (Karl Johans apoteos),
är af högt konstvärde. Då han efter konungens
död helt oväntadt såg sig tvungen att sjelf
behålla villan, lät han ditflytta sina rika samlingar
och en mängd af sina egna arbeten. Han lär
dervid hafva hyst det hoppet, att staten skulle
inköpa både byggnaden och konstverken och
att Sveriges hufvudstad sålunda skulle komma
att ega någonting motsvarande hvad Köpenhamn
fick i det samtidigt byggda Thorvaldsens
museum. Denna förhoppning gick emellertid om
intet. När samlingarna 1853 såldes på auktion,
innehöllo de ej mindre än 156 originalarbeten
af B. sjelf. Många af dessa inropades af en
herr Christie och fördes till London. Villan
köptes 1854 af bildhuggaren Molin, innehades
sedermera af grosshandlaren J. Cederlund,
derefter af Hasselbackens egare, V. Davidson, och
har sedan 1865 egts af juveleraren Chr. Hammer,
som låtit i grund reparera henne och der ordna
en del af sitt museum samt större delen af sin
boksamling. På villan finnas af B., utom de
redan nämnda verken, äfven åtskilliga skisser
(bl. a. Välgörenheten, i bränd lera, 1830) samt
en Byst af en ung qvinna (enl. signeringen,
Rom 1812, hans första arbete i marmor). –
En stor del af sin förmögenhet testamenterade
B. till den vackra svenskan Karolina Bygler (af
romarna kallad Eleonora Bistrom), som varit
hans hushållerska och modell. R-n.
Byströms villa, en byggnad utanför
Stockholm, på Djurgården. Se Byström.
Bysättning (af Fornsv. bysaetia, ursprungligen
tyskt, egentl. samma ord som bisätta), jur.,
exekutivt tvångsmedel, bestående deri, att en
gäldenär, som ej fullgjort honom ålagd
betalningsskyldighet, genom beslut af domstol eller
exekutiv myndighet beröfvas sin frihet för att
derigenom tvingas att dess snarare uppfylla sin
förbindelse. Allt intill senare tider har
bysättning varit allmänt använd, och särskildt har
man ansett detta tvångsmedel nödvändigt i fråga
om vexelförbindelser. Numera har dock en
annan rättsuppfattning gjort sig gällande, och
följden deraf har blifvit, att bysättningen
försvunnit eller står på väg att försvinna ur de
flesta lagstiftningar. Man har nämligen måst
erkänna, att ett tvångsmedel, som gifver en
borgenär rättighet att förfoga öfver en insolvent
gäldenärs person och behandla denne såsom
brottslig, förnärmar individens rätt såsom
menniska och således icke kan ur rättvisans
synpunkt försvaras. Man har der jämte kommit
till insigt om att detta tvångsmedel ingalunda
är nödigt eller ens nyttigt for den allmänna
kreditens upprätthållande. Erfarenheten har
nämligen gifvit vid handen, att detta tvång
icke ingår i beräkningen vid uppgörandet af de
redbara aftal, som utgöra grunden för ett lands
affärsrörelse och hvilka i första rummet hafva
anspråk på skydd af kreditlagarna, utan
hufvudsakligen har betydelse för den lånerörelse,
som bedrifves af procentare o. d. Mot
tredskande eller bedrägliga gäldenärer erbjuda de
nyare exekutions- och konkurslagarna
tillräckliga tvångsmedel.
Första steget till bysättningens afskaffande
togs af Frankrike, hvilket land genom lag af
d. 22 Juli 1867 upphäfde bysättningstvånget i
civila mål och handelstvister. Det sålunda gifna
exemplet har sedermera – mer eller mindre
fullständigt – efterföljts af Nordtyska
förbundet (1868), Österrike (s. å.), Belgien (1871),
Danmark (1872) samt Schweiz och Norge (båda
1874). Äfven i England – kanske det land,
der bysättningstvånget varit allmännast användt
– blef det i väsentlig mån inskränkt genom
"The debtors act" af d. 9 Aug. 1869,
hvarigenom föreskrefs, att bysättning i allmänhet
får ega rum endast för smärre fordringar och
med afseende å dem ej för längre tid än sex
veckor. – I Sverige omnämnes bysättning redan
i Bjärköarätten (från början af 14:de årh.).
Enl. 1734 års lag och sedermera utfärdade
förordningar kunde bysättning för vexlar och
löpande skuldebref ega rum, så snart gäldenär
brustit i sin betalningsskyldighet, och, för annan
gäld, då han vid utmätningsförsök funnits sakna
tillgångar till betalning. Någon viss tid, utöfver
hvilken gäldenären ej fick hållas bysatt, fans ej
stadgad. Genom k. förordn, d. 1 Maj 1868 blef
emellertid bysättningens användande betydligt
inskränkt; enligt regeln fick den ej ega rum
förrän gäldenären vid hållen utmätning funnits
sakna fulla tillgångar till gäldande af skulden.
Enligt denna förordn. kunde gäldenären freda sig
från bysättning genom ett edligt betygande att
han ej egde annan tillgång än den, som
uppgifvits, hvarjämte det föreskrefs, att bysättningen
skulle upphöra efter sex veckor. Följden af
denna lagändring blef, att bysättningsfångarnas
antal, som 1860–68 i medeltal utgjorde årligen
361, 1869–77 nedgick till i medeltal 29 för
år. I den nya utsökningslagen, af d. 10 Aug.
1877, förekommer ej bysättningstvånget
omnämndt, och från och med d. 1 Jan. 1879, då
nämnde lag träder i tillämpning, kommer
således bysättningen att alldeles försvinna ur
den svenska lagstiftningen. – I Finland är
deremot bysättningstvånget fortfarande
bibehållet. Förordningen d. 23 Juli 1868, hvilken
innehåller föreskrifter rörande dess användning,
stadgar derjämte ett annat exekutivt
tvångsmedel, som numera icke torde återfinnas i något
annat lands lagstiftning, näml. skyldighet för
gäldenären att genom arbete hos borgenären
eller å af denne anvisadt ställe aftjena sin skuld.
I allmänhet beror det på borgenärens val
hvilketdera tvångsmedel han vill använda. K.
Byte, delning, skifte. – 1. Polit. ekon. Hvarje
frivillig öfverlåtelse af en ekonomisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
