Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ebbo, Danmarks förste hednaomvändare - Ebb och flod - Ebedjesus, teologisk författare - Ebel, Johann Wilhelm, tysk sekterist - Ebel, Hermann Wilhelm, tysk språkforskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna omständighet begagnade kejsaren för att söka
skaffa kristendomen insteg bland danskarna. På
mötet i Attigny i Aug. 822 fick E. uppdrag att
utföra denna mission. Sommaren 823 predikade han
evangelium i Danmark, der han lär hafva omvändt
många. Men snart utbröto nya tvister mellan Heriold
och Godefrids söner. Den förre såg sig derför åter
nödgad att fly och söka kejsarens hjelp. Tvänne
grefvar sändes af kejsaren till Danmark för att
undersöka förhållandet och bevaka Heriolds rätt. Med
dessa sändebud återvände E. till Frankrike 823, och
det tyckes, som om han sedermera icke vidare besökt
Danmark. Han visade likväl allt jämt stor ifver
för det nordiska omvändelseverket. På det politiska
området spelade han deremot icke någon synnerligen
hedrande rol. När kejsar Ludvig den frommes tre äldste
söner 833 å nyo höjde upprorsfanan mot sin fader,
var E. en af hufvudmännen för deras parti, och sedan
kejsaren blifvit tvungen att öfverlemna sig i sin
äldste sons, Lothars, våld, var det hufvudsakligen
E. jämte ärkebiskop Agobard af Lyon, som på kyrko-
och riksförsamlingen i Compiègne (Okt. 833) påyrkade,
att han skulle afsättas och undergå en förnedrande
kyrkobot. Då Ludvig åter kommit till makten, 835,
måste E. nedlägga sitt ärkebiskopsämbete och gå i
landsflykt. Vid de strider, som efter Ludvig den
frommes död (840) utbröto mellan dennes söner, tog
E. parti för Lothar och blef på dennes föranstaltande
åter insatt i sitt ärkestift; men då vid den bekanta
riksdelningen i Verdun (843) största delen af detta
stift föll på Karl den skalliges lott, afsattes E. å
nyo (845). Enligt en uppgift, som likväl ej är fullt
tillförlitlig, dog han 847 som biskop i Hildesheim.
S. F. H.
Ebb och flod, fys., den hafsytans periodiska sänkning
och höjning, som är en verkan af månens och solens
förenade inflytande. Sänkningen, hvilken försiggår
under vid pass sex timmar, kallas ebb, och stigningen,
som varar lika länge, benämnes flod. Under hvarje
dygn inträffa ebb och flod hvardera två gånger. Det är
företrädesvis genom månens inverkan, som detta fenomen
framkallas. Verkade månen ensam och bestode jordens
massa endast af vatten, så skulle fenomenet vara
särdeles enkelt och regelbundet. Månens afstånd från
olika delar af jorden är olika, och dess attraktion
verkar följaktligen icke med samma styrka på hvarje
del af jordklotet, utan är starkare på de närmare
och svagare på de aflägsnare delarna. Närmast är
den del af jorden, der månen är i den åtvända delen
af meridianen. Alltså skulle vattnet attraheras mot
denna, och en höjning af ytan der ega rum. På den från
månen vända delen af meridiancirkeln är attraktionen
vid samma tillfälle minst, så att hafsytan der
aflägsnar sig från månen och således äfven från sin
egen medelpunkt. Äfven på detta ställe inträffar
således en höjning af ytan. På de 90° från meridianen
belägna delarna är deremot ytan lägst. För hvarje
dygn måste alltså ytan två gånger höja och två gånger
sänka sig, nämligen vid månens båda meridianpassager
och vid de tider, då den är på sina största afstånd
från meridianen. Ifrågavarande fenomen är dock i
verkligheten ej så enkelt; ty dels är tiden mellan två
på hvarandra följande meridianpassager icke 24 timmar,
utan 24 timmar 50’ och 28" – hvarför flodtiderna följa
på hvarandra med en mellantid, hälften så stor som
den nyssnämnda, eller 12 timmar 25’ och 14" –, dels
inträffar floden – till följd af lokala förhållanden
– icke samtidigt med meridianpassagen, utan på
längre eller kortare tid efter densamma, och dels
modifieras flodens och ebbens höjd af solens olika
lägen i förhållande till månen. Sålunda är flodtiden i
Cadiz ...... 1t 15’ S:t Malo .... 6t 30’
Lissabon ... 4 0 Cherbourg ... 7 45
Bayonne ... 3 30 Calais ..... 11 45
Brest ...... 3 45 Vliessingen. 1 0
Plymouth ... 6 5 Hamburg ..... 5 0
Den verkan solen utöfvar är icke fullt hälften så stor
som månens. Af det nämnda är klart, att denna verkan
adderar sig till månens verkan vid de tider, då båda
befinna sig i meridianen samtidigt, d. v. s. vid
nymåne och fullmåne. Floden är följaktligen då
starkast. Svagast är den, när månen är i första eller
tredje qvartéret.
Flodens höjd beror i väsentlig mån på lokala
förhållanden. I Medelhafvet äro ebb och flod
knappt märkbara, men deremot högst betydliga på
vestra Frankrikes och Englands kuster. Sålunda är
t. ex. under ny- och fullmåne flodens medelhöjd i
Bayonne ....... 9 fot
Brest ......... 20 "
S:t Malo ...... 36 "
London ........ 18 "
På vissa ställen uppnår floden en höjd af 60
f. Midt i hafvet, vid stränderne af mindre öar,
(t. ex. S:t Helena), är flodhöjden stundom endast 2–3
f. I allmänhet gäller, att flodhöjden är större mot
eqvatorn och mindre mot polerna. Vid Norges kuster
är den ganska obetydlig, i Östersjön omärklig.
L. A. F.
Ebedjesus, teologisk författare, d. 1318, från 1290
metropolit i Soba (Nisibis), författade bibliska
kommentarer, dogmatiska och polemiska skrifter
samt homilier och dikter. Han anses för en af
de mest framstående bland de senare nestorianske
skriftställarna.
Ebel, Johann Wilhelm, tysk sekterist, f. 1784,
utnämndes 1816 till predikant i Königsberg, der
han snart blef en af hufvudmännen för en pietistisk
förening, hvilken under namn af "Königsberger mucker"
blifvit vida bekant. Med anledning af åtskilliga
rykten om vidriga utsväfningar i den nämnda
föreningen blef E. invecklad i en process, hvilken
hade till följd, att han 1842 afskedades från sitt
ämbete. Sedermera offentliggjorda handlingar hafva
emellertid visat, att ryktena voro ogrundade och att
rättegången fördes högst partiskt. Död 1861.
Ebel, Hermann Wilhelm, tysk språkforskare, f. 1820
i Berlin, d. 1875 som professor i jämförande
språkforskning vid universitetet i Berlin, var
huvudrepresentanten för den keltiska filologien
i Tyskland. Han ombesörjde en ny upplaga af Zeuss’
"Grammatica celtica" (1871) samt utgaf Die lehnwörter
der deutschen sprache (1856) och De verbi britannici
futuro ac conjunctivo (1866) m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
