Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elgsjö - Elgskyttarna - Elgsnabben, svensk hamn. Se Elfsnabben. - Elgström, Per, skald - Elgå - El-Hedjaz, kuststräcka utmed Röda hafvet. Se Arabien. - Eli - Elia - Eliæ, Povel, dansk klerk. Se Eliesen. - Elias - Elias-eld. Se Elmseld. - Elidera - Elie de Beaumont, Jean Baptiste Armand Louis Léonce, berömd fransk geolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fältverk. Som ön är belägen invid allmänna farleden, voro
de i tillfälle att från E. göra sjökommunikationerna
svårt afbräck och att ofreda hela den nyländska
kusten. G. M. Armfelt, som då var öfverste, beslöt
derför att med ett detachement af sin brigad
öfvergå till ön och fördrifva fienden. Natten mellan
d. 29 och d. 30 Sept. s. å. landsteg den svenska
styrkan. Vägledd af en bonde, marscherade den,
oaktadt mörkret, från Elgsjö by genom skogen mot
ryssarnas förskansningar, hvilka genast angrepos. De
anfallandes djerfhet och fiendens öfverraskning
gjorde, att striden blef kort. Efter en half timme
var hela fältverket intaget, och dess besättning
dels tillfångatagen, dels nedgjord eller drifven
utför det branta berget ned i sjön. I byte erhöllos
8 kanoner (som straxt förnaglades), 250 gevär samt
munderingspersedlar och proviant m. m. Förlusten å
svenska sidan utgjorde 12 man döda och 46 sårade.
F.
Elgskyttarna, episkt skaldestycke i nio sånger af
J. L. Runeberg.
Elgsnabben, svensk hamn. Se Elfsnabben.
Elgström, Per, skald, född i en torparestuga
på Elgaryds egor i Tolgs socken af Kronobergs
län d. 24 Dec. 1781, blef student i Upsala 1799,
tillbragte derefter några år dels på kondition, dels
(från 1806) som biträde hos bokhandlaren Wiborg
i Stockholm, blef filos. doktor 1809 och ingick
s. å. i Ecklesiastikexpeditionen, inom hvilken han
1810 befordrades till kopist. De ansträngningar och
försakelser han alltifrån barnaåren måst underkasta
sig hade emellertid alstrat sjuklighet, och han afled
i Stockholm redan d. 28 Okt. 1810. – Under senare
delen af sin studenttid (slutet af 1807) fördes E.,
hvilken redan förut, hufvudsakligen med Kellgrens
senare skrifter såsom mönster, "i djup löndom idkat
skaldekonsten", in i den vittra krets, som bildat sig
omkring Atterbom. Han hade då beslutit öfvergifva
poesien och redan börjat fördjupa sig i teologiska
betraktelser; men inträdet i Auroraförbundet samt
eggelsen af förbundsbrödernas dagliga umgänge
gjorde honom åter till skald, och sedermera
blef han, näst Atterbom, Auroraförbundets mest
produktive och mest egendomlige poet. Hans dikter,
af hvilka flere intogos i "Fosforos" och "Poetisk
kalender", kännetecknas af en vek och något sjuklig
känslosamhet. Diktionen är "bekajad med någonting
löst, inveckladt, knutigt, ofta uttänjdt, ej sällan
genom sin långsträckta inbundenhet halfkaotisk"
(Atterbom). Under de senaste åren af sin lefnad
hängaf han sig åt mystiska grubblerier. E:s Samlade
vitterhetsarbeten (originaldikter samt några poetiska
öfversättningar och flere stycken på prosa) utgåfvos
jämte G. Ingelgrens (i ett band) 1860 af P. Hanselli.
Elga, socken i Värmlands län, Jösse
härad. Arealen 19,979,4 hekt. (40,472 tnld). 2,249
innev. (1879). Annex till Arvika, Karlstads stift,
Jösse kontrakt.
El-Hedjaz, kuststräcka utmed Röda hafvet. Se Arabien.
Eli, Jehovas öfversteprest vid stiftshyddan i Silo och
på samma gång domare i Israel – en ovanlig förening
af ämbeten, om hvilkas
förvärfvande bibeln nämner lika litet som om orsaken hvarför
den öfverstepresterliga värdigheten, hvilken dittills
gått i arf inom Arons äldre sons, Eleasars, slägt,
nu med E. kom till den yngre linien. I bibeln (1
Sam. 1–4) omtalas denne först på sin höga ålderdom,
då han var för svag att tygla sina söner Hofnis och
Pinchas’ onda lidelser. Han dog, 98 år gammal, vid
underrättelsen om att dessa söner stupat i kriget mot
fiiistéerna och att förbundsarken fallit i fiendernas
händer. Eli hade då varit domare i 40 år.
Elia (Hebr. Elijahu, "min Gud är Jehova",
Grek. Elias), profet i Israels rike under konung
Aliabs regeringstid (918–897), var bördig
från Tisbe i Gilead. Han utmärkte sig genom sin
nitälskan för Jehovakulten och genom sitt hat till
Baalspartiet, hvilket gynnades af Ahabs drottning,
den feniciska prinsessan Jesebel. För att undgå hennes
förföljelser måste han söka sig tillflyktsorter först
vid Jordan och sedan i den lilla sidoniska staden
Sarepta. Sedermera skedde försoning mellan honom och
Ahab, och genom hans inflytande blefvo Baalspresterna
aflifvade. Men till följd af Jesebels hat måste
E. å nyo fly från Israel. När han efter någon tid
återvände, inledde han mot konungarna i Israel
och Syrien en sammansvärjning, som hans lärjunge
och efterföljare Elisa sedermera utförde. Äfven
mot Ahasja, Ahabs son och efterträdare, ifrade
han samt förkunnade honom, att hans död var nära
förestående. Vid hög ålder drog sig E. jämte Elisa
undan till öcknen. Under det han en gång samtalade
med denne sin lärjunge, "kom en brinnande vagn med
brinnande hästar och skilde dem båda från hvarandra,
och Elia for så upp i vädret till himmelen" (2
Kon. b. 2). Bland judarna på Jesu tid herskade den
meningen att E. var den profet, som skulle bana väg
för Messias.
Eliae, Povel, dansk klerk. Se Eliesen.
Elias. 1. (Mount S:t E.), berg i nordamerikanska
territoriet Alaska, nära kusten af Stilla oceanen och
gränsen till Britiska Nord-Amerika. 4,563 m. (15,368
f.). Det anses vara en ännu verksam vulkan. – 2. Berg
på grekiska ön Egina. 531 m. (1,788 f.). På samma
plats, der förr den panhelleniske Zevs’ tempel var
beläget, finnes nu ett till den helige Elias ära
uppfördt kapell. – 3. Berg på grekiska ön Eubea,
1,475 m. (4,968 f.).
Elias-eld. Se Elmseld.
Elidera (Lat. elidere), utelemna, utstöta (i synnerhet
om vokaler). Jfr Elision.
Elie de Beaumont [eli dö båmång], Jean Baptiste Armand
Louis Léonce, berömd fransk geolog, föddes i Canon,
depart. Calvados, d. 25 Sept. 1798, studerade
vid "Collége Henri IV", "Ecole polytechnique"
samt "Ecole des mines" i Paris och företog 1821,
på uppdrag af regeringen, en vetenskaplig resa
till England, hufvudsakligen för att studera
bergverksförhållandena. Efter sin återkomst inträdde
han i bergskåren som ingeniör och utnämndes snart
derefter till ingénieur en chef. 1829 blef han
professor vid Ecole des mines och 1832 tillika
professor vid Collége de France samt 1835 medlem af
franska vetenskapsakademien, i hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
