- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
649-650

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ericsson, John - Ericsson, Johan Edvard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fackmännens misstroende. Man förklarade, att monitorn
icke skulle ega nödig stabilitet samt för öfrigt
icke de egenskaper, som fordras af ett sjögående
fartyg. Hade icke E. med synnerlig energi försvarat
sina idéer, och hade han icke varit understödd
af två framstående amerikanska kapitalister,
så hade utan tvifvel icke någon monitor blifvit
byggd. Nu medgafs visserligen, att ett sådant
fartyg skulle på försök få byggas, men under mycket
betungande vilkor. Redan d. 6 Mars 1862 låg den
förste monitorn färdig att utlöpa till sjös, och det
dröjde icke länge, innan dess duglighet sattes på ett
afgörande prof. Sydstaternas pansarklädda ångfartyg
"Merrimac" besegrade ett par dagar derefter, utanför
Monroe, en nord-amerikansk liten flotta och skulle
otvifvelaktigt hafva tillintetgjort den, om icke det
infallande mörkret föranledt uppskof. Underrättelsen
om nederlaget spriddes hastigt med telegrafen öfver
nordstaterna och väckte allmän bestörtning. Icke
blott träfartygen, utan äfven kuststäderna tycktes
prisgifna åt segraren. Då uppträdde monitorn
som räddare. Den 9 Mars 1862 stod på Hamptons
redd den minnesvärda striden mellan "Monitor" och
"Merrimac", hvilken strid efter tre timmar slutade med
"Merrimacs" flykt. Nordstaternas flotta var räddad,
och E:s snillrika uppfinning vann ändtligen förtjent
erkännande. Sedan dess hafva många monitorer blifvit
byggda icke blott i Amerika, utan äfven i Sverige,
Norge och Ryssland. Nordstaternas slutliga seger öfver
sydstaterna främjades väsentligen genom E:s monitorer;
och huru allvarligt dessa pröfvades kan man finna
deraf att de efter två års krigstjenst i medeltal 25
gånger varit i elden. De visade sig derunder föga lida
af de fientliga kulorna, och de motstodo stormen lika
väl som andra fartyg. Och en annan omständighet, som
är af stor vigt, får icke glömmas: oaktadt en så liten
del af monitorn befinner sig öfver vattenytan, är
vistelsen ombord ingalunda ohelsosam för besättningen,
tack vare de förträffliga ventilationsapparater,
med hvilka fartyget är utrustadt. E. har äfven, från
såväl sitt forna som sitt nya hemland, fått mottaga
flere bevis på tacksamhet för de tjenster han gjort
genom sin stora uppfinning.

Under de senare åren har en annan klass af
sjökrigsmateriel tagit E:s uppfinningsförmåga i
anspråk, nämligen de s. k. torpedoerna. På egen
bekostnad har han byggt ett fartyg, "Destroyer",
afsedt att utsända dylika sprängprojektiler. Det är
ett ångfartyg, lika formadt i båda ändar och med snabb
fart, så att det, när torpedoen blifvit afskjuten;
kan hastigt aflägsna sig, utan att vända. Torpedoen
är här en verklig undervattensprojektil med
betydande vigt; den afskjutes från fartygets bog,
medelst komprimerad luft, och är starkt laddad med
dynamit, som exploderar, när projektilen stöter
mot ett föremål med stor motståndsförmåga, såsom en
fartygssida. – Helt nyligen har E. gjort försök att
vid torpedoer använda krut i stället för komprimerad
luft, och de resultat, som dermed vunnits, synas
tillfredsställande.

Bland E:s många uppfinningar må slutligen omnämnas en,
som väckt allmän uppmärksamhet,

nämligen solmaskinen. Tanken att omedelbart använda
solstrålarnas värme till erhållande af drifkraft är
lika ny som djerf. Genom att med tillhjelp af stora
konkava speglar uppsamla strålarna och rikta dem
mot bestämda punkter är det möjligt att på dessa
koncentrera en betydande värmemängd, som sedan
tillgodogöres med en varmluftsmaskin. Det gifves
ofantligt vidsträckta trakter af jorden, som ega en
nästan ständigt klar himmel samt lida brist på både
bränsle och vatten. Det är derför icke osannolikt,
att för dessa trakter solmaskinen en gång skall blifva
af högt värde. Från teknisk synpunkt har E. utan
tvifvel löst problemet om solmaskinens konstruktion,
men den stora kostnaden lägger hinder i vägen för
ett allmännare bruk af maskinen. I samband med sina
arbeten öfver densamma har E. anställt intressanta
och vidsträckta undersökningar såväl öfver det
strålande värmet i allmänhet, som särskildt öfver
solstrålningen till jorden, och han har konstruerat
flere nya apparater för forskningar häröfver. I två
verk, Solar investigations (1875) samt Contributions
to the centennial exhibition
(1877), har han meddelat
dessa sina vetenskapliga arbeten. Det sistnämnda,
som är ett särdeles omfångsrikt praktverk, innehåller
tillika en redogörelse för de förnämsta uppfinningar
E. gjort under sin vistelse i Amerika.

Mångfalden och betydelsen af E:s uppfinningar, det
snille han ådagalagt såväl vid uppgörandet af djerfva
planer som vid dessas utförande, den ihärdighet och
det tålamod, med hvilka han vetat att öfvervinna
svårigheter af alla slag, och den lysande framgång,
som krönt hans arbeten, berättiga utan tvifvel honom
till ett af de första rummen i de store uppfinnarnas
krets. Ingen öfverträffar honom, få kunna med honom
jämföras. – E. blef filos. hedersdoktor vid Lunds
universitets jubileum 1868 samt är ledamot och
hedersledamot af flere akademier och lärda samfund,
bl. a. Vetenskapsakademien (1852). Framför bröderna
E:s barndomshem vid Långbanshyttan är rest en hög
minnessten, med inskriften: "John Ericsson föddes
här den 31 Juli 1803". (Om det för båda bröderna
gemensamma äreminnet se sp. 645.) G. R. D.

Ericsson, Johan Edvard, medaljör, f. i
Göteborg d. 23 Juli 1836, tillbragte sin barndom
och tidigare ungdom i arbetarens vilkor, men fick
sedermera tillfälle att begagna söndagsundervisning
i ritning och dessutom enskild handledning af
G. H. Brusewitz. Några konstvänner i Göteborg beredde
E. utväg att uteslutande egna sig åt sin kallelse,
och han kom omkr. 1856 till Stockholm, der han först
nödgades uppehålla sig med handtverksmåleri, men
sedan, efter Molins återkomst, fick börja arbeta under
dennes ledning. Äfven Qvarnström understödde honom
med råd och dåd, och derunder blef hans fallenhet
för medaljörfacket fullkomligt klar. Efter att
hafva vunnit ett pris i konstakademien erhöll E. ett
anslag för att utomlands studera medaljgravyren. Han
vistades 1860–61 i Köpenhamn, der han hos Jerichau
studerade skulptur och, handledd af Conradsen,
medaljkonsten. Med den vackra, af Qvarnström modellerade
medaljen öfver Karl XV:s

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:23:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfad/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free