Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik. 2. E. Magnusson, vanligen kallad Erik Presthatare - Erik, danska konungar. 1. E. (egentl. Hårek) - Erik. 2. E. Ejegod ("ständigt god"), son till Sven Estridsson - Erik. 3. E. Emune - Erik. 4. E. Lam [lamm] - Erik. 5. E. Plogpenning (Plovpenning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
freden i Kalmar 1285. E. dog
1299, utan att efterlemna några söner.
Y. N.
Erik, danska konungar:
1) E. (egentl. Hårek), 820–854, Godfreds son,
förjagade 828 Harald Klak ur landet och intog 845
Hamburg samt ödelade biskopssätet. Kort derefter
tillät han dock Ansgar att bygga en kyrka – den
första danska – i Hedeby (Slesvig), och
på dennes andra missionsresa till Sverige (omkr.
853) sände han med honom en skrifvelse till konung
Olof, med anhållan att denne skulle tillåta Ansgar
att oförhindradt predika. Under Ansgars frånvaro
stupade E. i en strid med sin fördrifne brorson
Gutorm. Han efterträddes dock af sin son Erik
Barn l. E. den yngre. Denne lät förleda sig af
sina rådgifvare till att stänga kyrkan i Hedeby,
men öppnade den inom kort och försåg henne med
en klocka. Kort derefter byggdes en annan kyrka,
i Ribe. E. sände äfven gåfvor till påfven Nikolaus
I och mottog af denne en tacksamhetsskrifvelse,
det första påfvebref till någon dansk konung.
E. Ebg.
2) E. Ejegod ("ständigt god"), son till Sven
Estridsson, f. 1056, blef af sin äldre broder
Knut (den helige) insatt till jarl på Själland och
kämpade tappert till konungens försvar vid
böndernas angrepp på S:t Albani kyrka i Odense d. 10
Juli 1086. E. blef konung 1095 och vann
allas kärlek genom sin vänlighet och vältalighet
samt genom att hägna lag och rätt gent emot höga
och låga. Danmarks dåvarande fiender, de hedniske
venderna, bekrigade han lyckligt; med konungarna
i Sverige och Norge lefde han i bästa förhållande.
1098 företog E. en resa till Rom och utverkade
dervid hos påfven, att konung Knut upptogs bland
kyrkans helgon (dennes ben skrinlades högtidligen
1101 i den nya S:t Knutskyrkan i Odense) och att ett
särskildt ärkestift upprättades för Norden, med
Lund som ärkebiskopssäte (1104). År 1103 gjorde
E. en pilgrimsfärd till det Heliga landet för att
vid frälsarens graf göra bot för mord, som han begått
på några af sina hofmän. Han företog denna färd,
oaktadt folket på Viborgs ting erbjöd sig att gifva
en tredjedel af sin egendom för att lösköpa honom
från hans löfte. Genom Ryssland drogo konungen
och hans följe till Konstantinopel, der han mottogs
med stora hedersbetygelser af kejsar Alexius Comnenus,
men innan han nådde det Heliga landet, dog han på
Cypern, d. 10 Juli 1103, sjutton år efter
sin broder Knut. Med sin drottning Botilda,
jarlen Thorguts dotter, hvilken dog få månader
efter konungen på Oljoberget, hade han sonen Knut
Lavard; dessutom efterlemnade han flere oäkta barn,
bl. a. sönerna Harald Kesja och Erik Emune samt
dottern Ragnhild, hvilken blef moder till Erik Lam.
E. Ebg.
3) E. Emune, den förres oäkta son,låg i ständig strid
med sin äldre halfbroder, Harald Kesja, och lät 1131
utropa sig till konung, sedan hans yngre broder Knut
Lavard blifvit mördad af Magnus Nilsson. Först blef
han flere gånger slagen, men slutligen segrade han i
det stora slaget vid Fotevik, i sydvestra Skåne,
1134, öfrer sin farbroder Nils samt dennes son
Magnus och vann
nu sitt tillnamn Emunc, "den minnesvärde", E. regerade
med hårdhet och grymhet. Han lät halshugga Harald
Kesja och dräpa dennes tio söner, af hvilka en med
egen lifsfara räddat hans lif i slaget vid Onsild bro
(1132). Till Rügen gjorde han 1136 ett tåg, hvarunder
han intog Arkona och tvang innevånarna att antaga
kristendomen. Ett tåg, som han gjorde till Norge,
utföll olyckligt. Hans våldsamhet framkallade 1137 ett
uppror på Själland, hvarigenom han fordrefs från denna
ö. Kort derefter, d. 18 Sept. 1137, blef han på ett
ting, i närheten af Ribe, mördad af den jylländske
herremannen Sorte Plov, hvars fader E. låtit
döda. E. var gift med Sigurd Jorsalafares enka, den
ryska furstinnan Malmfrid. Utom äktenskapet hade han
sonen Sven, sedermera konung under namnet Sven Grade.
E. Ebg.
4) E. Lam [lamm], dotterson till Erik Ejegod
och systerson till E. Emune, valdes 1137 till
konung efter den sistnämndes död, enär de andra
"kongsämnerne", med undantag af Harald Kesjas son
Olof, voro minderåriga. Olof anstiftade uppror
i Skåne, men blef flere gånger slagen ock omkom
1141 under flykten efter ett förloradt slag.
E. fick tillnamnet lam l. den spake till följd af sin
eftergifvenhet; dock saknade han icke personligt mod.
Af sina tåg mot venderna skördade han endast skam
och skada. Trött af regeringen, nedlade E. 1147
frivilligt kronan och gick i kloster. Död s. å.
E. Ebg.
5) E. Plogpenning (Plovpenning), Valdemar Sejrs
äldste son med Bengerd, föddes 1216. Redan
1218 utnämndes han till hertig af Sönderjylland,
kröntes 1232, efter sin äldre halfbroder Valdemars
död, till konung (tronföljare) och tillträdde
vid faderns död (1241) regeringen. Denna blef högst
orolig; hans broder Abel, som fått Sönderjylland till
län, vägrade att erkänna konungen som sin länsherre
och påstod, att Sönderjylland var hans fädernearf.
Striden bilades 1242 och 1243, men 1247 utbröt ett
allvarsamt krig, hvari äfven de andre bröderna,
Kristoffer, grefve af Låland och Falster, samt
Knut, hertig af Bleking, ställde sig på Abels sida,
och i hvilket flere af rikets ansenligaste städer
och största delen af Sönderjylland ödelades. E.
fick dock öfverhand och tvang 1248 bröderna
att erkänna hans länshöghet. 1249 gjorde E. ett
korståg till Estland och pålade för detta ändamål
såsom krigsgärd en afgift för hvarje plog i riket,
hvarigenom han framkallade ett uppror i Skåne och
förvärfvade sig sitt tillnamn. Efter sin återkomst
drog han mot de holsteinske grefvarna, som belägrade
gränsfästningen Rendsborg, och gjorde på detta tåg
ett besök hos Abel i Slesvig, hvarvid denne började
en ordtvist med konungen, lät gripa honom och
öfverlemnade honom åt ett par af hans fiender,
Lave Gudmundsson och Henrik Karkwerder, hvilka förde
honom i en båt ut på Slien, afhöggo hans hufvud och
sänkte liket i fjärden, d. 10 Aug. 1250. När liket
en tid derefter påträffades af fiskare, begrofs
det först af svartbröderna i deras kyrka utanför
Slesvig och fördes 1257 till Ringsteds kyrka,
der Valdemar I, jämte hans närmaste ättlingar,
ligger jordad. E:s ömkliga död och det öde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
