Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fellah - Fellata - Fellenberg, Philipp Emanuel von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänna kännetecken är en lika omtvistad som ännu
fullkomligt oafgjord fråga. – Fellahernas ekonomiska
ställning kan måhända i allmänhet bäst jämföras med
en utfattig, strängt arbetande torpares; sjelfegande
bönder äro bland dem mycket sällsynta. Blott landets
utomordentligt milda och helsosamma klimat samt
en för europeiska jordarbetare rent af otänkbar
förnöjsamhet med den magra kosten kan, jämte den
medfödda sorglösheten och fatalismen, göra lifvet
drägligt för fellahen. Hans bostad är en liten hydda
af torkadt nilslamm, täckt med halmkärfvar, lagda
på några palmstammar. Stugan innehåller ett enda rum,
utan golf, utan fönster och oftast utan dörr framför
den trånga öppning, som bildar ingången. Husgeråden
bestå vanligen af ett par stenar till sädens målning,
ett träfat till degberedning, en kupig jernplåt att
grädda brödet på och en stor vattenkruka. Möjligen
finner man ock ett täcke eller något klädesplagg
upphängdt på en träkrok i väggen. Fellahens föda
består hufvudsakligen af ojäst durrabröd (jfr
Sorghum), hvilket bakas färskt hvarje dag. Som
sofvel tjena dels andra vegetabilier (bönor,
lök, rå eller stekt i olja, bamier och gurkor),
dels surnad eller ystad mjölk (allt detta i högst
ringa qvantitet). Kött, nästan uteslutande af får,
förtär han blott en eller annan gång om året. I
sitt arbete går fellahen ofta fullkomligt naken
eller med blott ett tygstycke eller några hopvridna
blad kring midjan. Vid högtidliga tillfällen,
eller när han befinner sig i en jämförelsevis
bättre ekonomisk ställning, bär han en tjock brun
nästan halfklotforinig filthufva, en vid, mörkblå
bomullsskjorta, djupt urringad framtill, med vida
ärmar, och stundom äfven den egendomliga, ärmlösa
manteln, kallad abaje. Stadsbons hvita vidbyxor och
röda eller gula skor äro på landet en sällsynt
lyx. De fullvuxna qvinnorna bära vanligen blott ett
enda plagg, en lång, fotsid och tämligen snäf skjorta
af mörkblått bomullstyg med långa ärmar, hvilka
under arbetet uppkaflas ofvan axlarna och knytas på
ryggen, samt en hufvudduk af samma tyg. Barnen gå
fullständigt nakna, flickorna dock ej längre än till
7–9 år. Fellaherna äro godmodiga, sorglösa, ärliga
och fridsamma, i yngre åren ofta muntra och lekfulla
samt i viss mån vetgiriga. Med trogen tillgifvenhet
äro fellaherna fästa vid sin hembygd, sin familj
och sin slägt, och under en upplyst och välvillig
styrelse skulle de, med sin utomordentliga förmåga af
ansträngande arbete och sin förnöjsamhet med en ringa
lön, bilda ett förträfflig bondestånd. Nu motvägas
deras naturliga goda egenskaper af flere fel, som
i många hänseenden kunna visas vara en följd af det
hjertlösa och oförståndiga sätt, hvarpå jordegarna –
till största delen kediven och hans familj – samt
alla slags högre och lägre myndigheter behandla den
nästan rättslösa massan af landtbefolkningen. Mot sina
herrar visar sig fellahen helt annorlunda än mot sina
likar. Den största möjliga opålitlighet, allt slags
list och lögn, krypande tiggeri och en girighet,
som hällre uthärdar de svåraste kroppsstraff, än den
gifver ifrån sig den gömda
skattepenningen, utvecklar han i sitt förhållande till
de förra. Föga bättre ter han sig för den resande
europén. Han betraktar "franken" med outtröttlig
nyfikenhet, parad med misstro, men öfvertygad, att
hvarje europé är omätligt rik och lärd, visar han
honom icke sällan den mest slafviska underdånighet och
förföljer honom ofta med en odräglig efterhängsenhet
för att vinna en piaster som bachsjisch (gåfva,
drickespenning) eller några droppar till läkemedel. I
allt detta bildar fellahen den skarpaste motsats
till beduinen. Men af sin religion, om hvilken han
för öfrigt icke har synnerligen stor kännedom,
vet fellahen, att han, som muslim, hvilken eger
rätt att vänta sig alla paradisets fröjder till lön
för jordelifvets mödor, kan och bör med stolthet se
ned på den otrogne franken, som med all sin vishet
och makt på jorden aldrig kan undgå helvetets eld.
H. A.
Fellata. Se Fulah.
Fellenberg, Philipp Emanuel von, schweizisk filantrop,
född 1771 i Bern, studerade juridik och egnade sig i
slutet af 1700-talet någon tid åt diplomati. 1799
köpte han landtgodset Hofwyl, i närheten af
Bern, och började der en verksamhet, som snart
ådrog sig hela Europas uppmärksamhet. Redan i sin
ungdom hade han, hufvudsakligen genom sin moders
inflytande, börjat intressera sig för förbättrandet
af de arbetande klassernas ställning. Genom de
erfarenheter han sedermera gjorde under vidsträckta
resor kom han till det resultat att uppfostran
vore enda medlet till folkens andliga och sedliga
pånyttfödelse. Sin egendomliga uppfostringsmetod
grundade han på den åsigten att menniskan i främsta
rummet borde betraktas som verldsborgare och att
jordbruksarbetet framför allt vore egnadt att utbilda
karakteren i god riktning. Han började med omfattande
förbättringar å sin egendom och inrättade sedermera
derstädes en skola för föräldralösa barn (1804), en
landtbruksskola (1807), en högre uppfostringsanstalt
för gossar (1808), en uppfostringskoloni (1816),
en uppfostringsanstalt för flickor (s. å.) samt
en realskola (1830). Alla dessa anstalter stodo i
samband med hvarandra och bildade ett system. Med
Pestalozzi samverkade han en tid, men deras skaplynnen
voro allt för olika att medgifva något varaktigt
samarbete. Pestalozzi var nämligen en öfvervägande
idealistisk, F. en öfvervägande realistisk natur. F:s
omfattande planer omintetgjordes till en del genom de
styrandes fördomar och likgiltighet. Så afböjdes
hans anbud att till kantonen Bern afstå alla sina
jordegendomar, byggnader och läroverk, mot vilkor att
en stor, af kantonen underhallen bildningsanstalt
skulle upprättas på Hofwyl. 1820 invaldes han i
kantonen Berns stora råd, blef dettas president
samt medlem af undervisningsdepartementet och
författningsrådet. Utsatt för en mängd hätska anfall
lemnade han emellertid dessa befattningar 1833. Död
1844. 1871 firades på Hofwyl en minnesfest till hans
ära, och vid detta tillfälle beslöts att upprätta en
Fellenbergsk skola för gossar. Både genom sitt exempel
och sina skrifter – Landwirtschaftliche blätter von
Hofwyl (1808–17) och Der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
