Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkrätt - Folksagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltmer erhållit karakteren af positiv rätt, som upptager
endast de rättsnormer, hvilka verkligen blifvit
erkända. Den vetenskapliga verksamheten har gått ut på
att sammanföra de rättsregler, som verkligen blifvit
tillämpade och hvilka äro att söka i traktater, i
kongressbeslut, i folkrättsliga skiljedomar, krigares
och diplomaters historia, de särskilda staternas
lagar, förordningar, proklamationer, deras domstolars
utslag i folkrättsliga tvistefrågor, särskildt i
sjökrigsmål. Af dessa rättsregler finnas åtskilliga
införlifvade med särskilda lands rättssystem och hafva
tagit form af positiva lagbud, utgörande bestämmelser
af yttre statsrättslig natur. Denna praktiska riktning
inom folkrätten gjorde sig gällande i midten af
1700-talet. Schweizaren Emrich van Vattels verk
("Droit des gens", 1758) förskaffade sig, genom sin
mera praktiska och lättlästa framställning, plats
bredvid Grotius’ arbeten i statsmännens bibliotek. Det
är dock Georg Friedrich von Martens, som genom
sina arbeten i folkrätten ("Précis du droit des gens
modernes de l’Europe", 1789) och traktatsamlingar
("Recueil des traités", 1791–1801) kan anses hafva
lagt grundstenen till en vetenskaplig bearbetning
af den positiva folkrätten. Denna literatur har
i senare tider vuxit betydligt. Utom Martens böra
nämnas H. Wheaton ("Elements of international law",
1836; "Histoire des progrès du droit des gens en
Europe et en Amérique depuis la paix de Westphalie",
1841), A. W. Heffter ("Das europäische völkerrecht
der gegenwart", 1844; 7:de uppl. 1881), Phillimore,
Calvo, J. K. Bluntschli, Bulmerincq m. fl. Sedan
1869 utgifves i Bruxelles tidskriften "Revue du droit
international". – Såsom en särskild, vigtig afdelning
af folkrätten bör märkas den internationella privat-
och straffrätten, som angifver i hvilken utsträckning
ett lands styrelse, domstolar och exekutiva
myndigheter böra taga hänsyn till främmande staters
lagar, domstolsutslag och verkställighetsbeslut.
H. L. R.
En särdeles vigtig del af folkrätten är den, som
rörer kriget. Folkrätten bjuder, att i krig sådana
medel icke användas, som förorsaka enskild eller
allmän skada, utan att bereda krigföringen något
gagn. I samma mån som civilisationen gått framåt,
har grymheten i krig minskats, och flere försök hafva
gjorts att medelst mellanfolkliga fördrag lagbinda
krigföringen. Endast i mindre delar har detta lyckats
rörande kriget till lands, genom Genèvekonventionen
af d. 22 Aug. 1864, som ställer all sjukvård och dem,
som hafva befattning med henne, under neutralitetens
skydd, och genom Petersburg-deklarationen af
d. 11 Dec. 1868, som förbjuder bruket af explosiva
kastkroppar af mindre vigt än 400 gr. För öfrigt
yttrar sig folkrätten endast i gällande krigsbruk,
hvilka iakttagas af alla civiliserade folk, så långt
krigets ändamål tillåter det. Sålunda är det, enligt
allmänna föreställningssättet, ett brott att använda
oärliga och svekfulla krigsmedel, såsom förgiftade
vapen, utspridandet af ämnen, som alstra smittosamma
sjukdomar o. s. v. Att bedraga fienden genom att
begagna hans fana,
uniform, signaler m. m. anses deremot berättigadt
äfvensom att nyttja spioner, ehuru dessa, om de
ertappas, äro utsatta för dödsstraff, likväl
icke utan föregående ransakning vid krigs- eller
ståndrätt. Statens krigsmän ega folkrättens skydd
endast då, när de bära uniform eller något slags
på gevärshåll synligt tecken, så fäst vid kläderna,
att det icke i en handvändning kan aftagas. Endast
dessa samt truppernas s. k. icke stridande blifva,
om de öfvermannas eller gifva sig, behandlade
såsom krigsfångar, d. v. s. skonade till lifvet, få
behålla sina enskilda tillhörigheter med undantag
af hästar och vapen, åtnjuta personligt skydd och
frigifvas efter fredsslutet. Andra, som tagas med
vapen i hand, pläga nedskjutas. Fredliga medborgare
äro skyddade till sina personer, så vida de icke på
något sätt uppträda fientligt. All förstöring, som
icke nödvändiggöres af krigföringen, och tillgrepp
af offentlig eller enskild egendom, som icke har
något med krigföringen att skaffa, anses strida mot
folkrätten. Bombardering af så väl öppna som befästa
städer, hvilka sätta sig till motvärn, är likväl
berättigad. Afslutna fördrag skola, enligt folkrätten,
strängt hållas, och parlamentärer äro oantastliga,
då de rätta sig efter gifna föreskrifter. Inkräktaren
har rätt att ockupera fiendens land, då den lagliga
styrelsen blifvit urståndsatt att vidare utöfva sin
myndighet, men han sjelf förmår det. Han öfvertager då
landets styrelse, förfogar öfver desst allmänna medel,
uppbär skatter till staten och gör de reqvisitioner,
af hvilka han har behof. C. O. N.
Folksagor. De förste, som, med ett klart mål för
ögonen, upptecknade folksagor, voro de berömda tyske
forskarna bröderna Jakob och Wilhelm Grimm. Deras
insigt i sagornas betydelse synes hafva mognat under
studier, som mer eller mindre berört dessa. Så
talar W. Grimm om dem redan i företalet till
sin öfversättning af de danska visorna (1811). "I
sagorna", säger han, "har en förtrollad verld blifvit
upplåten, som äfven finnes hos oss, i undangömda
skogar, i underjordiska hålor, i hafsdjupet, och som
ännu visas för barnen. Dessa sagor förtjena en bättre
uppmärksamhet, än man hittills skänkt dem, ej allenast
för sin poesis skull, som har en egen ljuflighet
och skänker hvar och en, som i sin barndom lyssnat
till dem, en gyllene lärdom och ett gladt minne med
på vägen genom lifvet, utan också derför att de höra
till vår nationalpoesi, emedan det kan ådagaläggas,
att de redan under flere århundraden lefvat bland
folket". 1812 utgåfvo bröderna Grimm första bandet af
"Kinder- und hausmärchen", hvilket innehöll allt hvad
de då (under sex års tid) samlat. Boken fick snart
vänner, som understödde företaget. Detta deltagande
och några lyckliga fynd af rika sagokällor gjorde,
att redan efter två år ett nytt band kunde utkomma,
så att 1814 halft annat hundratal sagor voro bergade
från sitt mörker. Smaken för sagor var likväl äldre
i Tyskland. Den infördes redan på 1700-talet från
Frankrike, der man genom flere inhemska samlingar
och genom Gallands öfversättning af Tusen och en natt
(1704) blifvit lifligt intresserad för fésagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
