- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
903-904

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heermann, Johann - Hefaistion (Lat. Hephæstio), en macedonier, Amyntors son - Hefaistion, grammatiker i Alexandria - Hefaistos, Grek. mytol., eldens gud - Hefele, Karl Joseph von - Heffter, August Wilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Schlesien, men nedlade 1638 för sjukdoms skull
detta ämbete och flyttade till Lissa i Polen,
der han dog 1647. Såsom en bland de förste af den
opitzska schlesiska skaldeskolan införde han renhet
i språket och välljud i uttrycket inom den tyska
psalmdiktningen. Svenska psalmboken upptager af honom
psalmerna 77, 123, 160, 176, 207 och 244.

Hefaistion (Lat. Hephaestio). 1. En macedonier,
Amyntors son, var Alexander den stores förtrognaste
vän oeh deltog i dennes fälttåg, under hvilka han
stundom förde ett sjelfständigt armébefäl. H. dog i
Ekbatana 324 f. Kr. – 2. Grammatiker i Alexandria
(omkr. 150 e. Kr.), efterlemnade en på grekiska
språket skrifven handbok i metrik, hvilken länge
begagnades som lärobok. Såsom det enda fullständigare
från forntiden bevarade verk af detta slag har
den, oaktadt sina många fel, en stor betydelse
för kännedomen om de gamles metriska teori och är
äfven värderik genom de många der anförda exemplen
ur eljest förlorade skaldeverk. Till arbetet
höra två samlingar af scholier (förklarande
anmärkningar) äfvensom prolegomena (inledning)
af Longinus. Nyare upplagor af Gaisford (1856) och
Westphal (1866). A. M. A.

Hefaistos, Grek. mytol., eldens gud, representerade
ursprungligen eldens i hela naturen utbredda
elementarmakt, i synnerhet såsom framträdande i den
vulkaniska kraften. Sedermera gällde han på grund
af eldens stora tekniska betydelse hufvudsakligen
såsom den konstfärdiga yrkesverksamhetens och
företrädesvis smideskonstens gud. Grekernas
ringaktning för handtverksarbetet har dock i viss
mening återverkat äfven på dettas representant inom
gudaverlden och åt H:s personlighet förlänat vissa
burleska drag, genom hvilka han märkbart skiljer
sig från Olympens öfriga, uti ideal stil hållna
gudagestalter. Han är enligt Homeros en son af
Zevs och Hera, men redan från födseln halt eller
lam (derför äfven kallad Amfigyeeis), och hans
moder ville af denna orsak ej kännas vid honom,
utan slungade honom ned från Olympen, hvarvid han
upptogs och vårdades af hafsgudinnorna Thetis och
Eurynome. Hos dem dvaldes han i nio år, gömd i en
af Okeanos’ grottor, och tillverkade åt dem många
konstigt arbetade smycken. Enligt en annan, likaledes
hos Homeros förekommande, saga ville han en gång komma
sin af Zevs misshandlade moder till hjelp, men Zevs
fattade honom vredgad i fötterna och slungade honom
ned på Lemnos. Yngre sagor härleda hans vanförhet just
från detta fall. Haltheten är för öfrigt ett drag,
som återfinnes äfven hos andra indoeuropeiska folks
elds- och smidesgudar (den fornnordiske Völundr och
den tyske Wieland), och man har velat förklara det
såsom en hänsyftning på eldslågans fladdrande och
osäkra gestalt. H. blef emellertid såsom oumbärlig
för gudarna å nyo upptagen i Olympen, der han åt
alla gudarna förfärdigade palats af skimrande metall
och åt sig sjelf, till hjelp mot sin halthet, två
gyllne tjenarinnor, på hvilka han vid gåendet stödde
sig. Äfven smidde han Zevs’ åskviggar och tillverkade
på Thetis’ bön en konstrik rustning åt

Achillevs samt var för öfrigt städse villig att
med sin konstskicklighet tjena både gudar och
menniskor. Såsom hans gemål nämna sagorna dels Aglaia,
en af chariterna, dels Afrodite (Venus), hvilken
dock var honom otrogen. Hufvudorter för hans dyrkan
voro Athen, der han stod i nära samband med Athene,
handaslöjdernas gudinna, och i främsta rummet Lemnos,
hans mest älskade vistelseort, der han i vulkanen
Mosychlos troddes drifva sitt yrke, biträdd af sina
tjensteandar, Kabirerna (se d. o.). Den yngre sagan
förlade hans verkstad till berget Etna på Sicilien,
der cykloperna voro hans medhjelpare, äfvensom till
den lilla vulkaniska ön Lipara. Grekernas bildande
konst har ofta framställt honom såsom en kraftfull och
välbildad man i den grekiske handtverkarens vanliga
drägt (exomis) med en rund filtmössa på hufvudet,
hammare eller smidestång i handen och med ringa eller
ingen antydan om halthet. – I den romerska gudaläran
motsvaras H. af Vulcanus (äldre form. Volcanus),
såsom smideskonstens och metallarbetets gud
äfven kallad Mulciber (smältaren). Han egde i
Rom en urgammal helgedom, det s. k. Volcanal,
på sluttningen af den kapitolinska kullen, och
till hans ära firades festen volcanalia d. 23
Aug., under kejsaretiden med circensiska spel.
A. M. A.

Hefele, Karl Joseph von, tysk kyrkohistoriker,
f. 1809, blef efter hvart annat repetent, docent
och professor i den katolska teologiska fakulteten i
Tübingen samt var 1842–45 medlem af deputeradekammaren
i Würtemberg. Hans förnämsta vetenskapliga arbeten
äro: Konciliengeschichte (1855–74; 2:dra uppl. af
bd I–II 1874), Die einführung des christenthums
im südwestlichen Deutschland
(1837), Der kardinal
Ximenes und die kirchlichen zustände Spaniens im 15
jahrhundert
(1844; 2:dra uppl. 1851) och Beiträge
zur kirchengeschichte, archäologie und liturgik

(1864–65). Märklig är skriften Causa Honorii papae
(1870; öfversatt på tyska s. å.), i hvilken han, ehuru
sedan 1860 biskop i Rottenburg, på det skarpaste
uppträdde emot ofelbarhetsdogmen.

Heffter, August Wilhelm, tysk rättslärd, f. 1796,
blef 1820 professor i juridiska fakulteten i Bonn,
1830 i Halle och 1832 i Berlin, der han äfven blef
medlem af öfvertribunalet och 1849–52 af första
kammaren. 1861 utnämndes han till kronsyndikus och
medlem på lifstid af herrehuset. Död 1880. Utmärkt
som universitetslärare och praktisk jurist,
förvärfvade H. emellertid förnämligast genom sin
skriftställareverksamhet sin stora ryktbarhet. Redan
hans förstlingsarbete, Athenäische gerichtsverfassung
(1821), väckte stort uppseende, och detta arbete
följdes af de epokgörande verken Institutionen des
römischen und des deutschen civilprocesses
(1825; 1843
i omarbetad form under titeln System des römischen
und deutschen civilprocesses
), Beiträge zum deutschen
staats- und fürstenrecht
(1829), Lehrbuch des gemeinen
deutschen strafrechts
(1833; 6:te uppl. 1857) och
Das europäische völkerrecht der gegenwart (1844). Det
sista arbetet gjorde H:s namn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:08 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaf/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free