Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henotikon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Lawrence (1821), Dillman (1851) m. fl. Boken
beskrifver först änglarnas ("väktarnas") fall
och skildrar sedan i profetiska syner judafolkets
historia, Messias’ ankomst och verldsdomen. Läran
om själarnas föruttillvaro antages, och Messias
framställes såsom existerande i himmelen före sitt
inträde i den jordiska verlden. – Boken citeras i
Judas’ epistel v. 14, 15.
Henotikon (af Grek. henoun, förena), teol., kallades
det edikt, som kejsar Zeno i Konstantinopel utfärdade
482 för att bilägga den monofysitiska striden. Deruti
erkännas kyrkomötesbesluten i Nicaea, Konstantinopel
och Efesos samt betonas, att Kristus är af samma
väsende med fadern till sin gudomlighet och af samma
väsende med oss till sin mensklighet, men att han
är en och icke två. Uttrycket "två naturer" undvikes
omsorgsfullt. Denna tvetydiga formel tillfredsställde
hvarken de ortodoxa eller monofysiterna. Som
henotikon för en tid blef erkändt inom den grekiska
kyrkan, men ända från början förkastades af den
romerska (genom ett dekret af påfven Felix III),
föranledde det en mångårig schism (484–519) mellan de
båda kyrkorna, hvilken bidrog att vidga klyftan mellan
dem och i sin mån förberedde den slutliga schismen.
Henriade [angriad], La (Henriaden), titeln på ett
berömdt epos af Voltaire (1728), hvilket tjenade som
mönster för G. F. Gyllenborgs hjältedikt "Tåget öfver
Bält" (1785).
Henrichssen, Johan Georg, kopparstickare och
emaljmålare, föddes 1707, sannolikt i Sverige. Om
hans tidigare konstnärsbana är intet kändt. Man
vet blott, att han 1734 graverade titelplanschen
i den då utgifna "Vapenboken" och äfven från de
följande sju åren finnes ett och annat kopparstick
af hans hand. Jämväl öfver det följande af hans
lif hvilar mycket dunkel. Han egnade sig, utom åt
kopparstickarekonsten, äfven åt emaljmålning,
en konstart, som vid midten af 1700-talet hade
vidsträckt tillämpning. Han blef längre fram
hofemaljmålare och ledamot af Målareakademien. Död
i Stockholm 1779. – Af H:s arbeten äro ej många
med visshet kända. Hans receptionsstycke i
målareakademien, Venus och Adonis, är måladt i hans
sista lefnadsår. Åtskilliga porträtt af de kungliga
personerna på hans tid, utförda i emalj, måste härröra
från hans hand. Helt säkert kunna också emaljer å
urboetter, åtskilliga emaljdosor o. dyl. tillskrifvas
honom. Hans manér är flärdlöst och behagligt;
i skuggorna röjer han förkärlek för violett, och
karnationen visar stundom en dragning åt gulbrunt.
-rn.
Henri-deux-fajans [angri-dö-fajangs] l. Oiron-fajans
[åarång-] kallas en del keramiska alster, som under
den andra fjerdedelen af 1500-talet såsom ett slags
husslöjd tillverkades på slottet Oiron, nära staden
Thouars i det gamla Poitou i Frankrike, sannolikt
under ledning af en viss François Charpentier,
som vid denna tid såsom krukmakare var anställd i
slottets dåvarande egarinnas, m:me Helène de Hengest
de Genlis’, tjenst. Ifrågavarande arbeten – kannor,
flaskor, skålar, saltkar, ljusstakar,
rökelsekärl –, af hvilka blott ett mindre antal (70–
80 stycken) är kändt, och hvilka sannolikt aldrig
tillverkats i större myckenhet, äro utförda i en fin,
hvitgul massa med genomskinlig blyhaltig glasyr (den
vanliga, äldre fajansen har ogenomskinlig, tennhaltig
glasyr). Formerna äro högst omvexlande, stundom
fantastiska. De runda, ihåliga delarna hafva utförts
med tillhjelp af formar, som tyckas hafva utgjorts
af olika slags bords- och kökskärl, bakelseformar
o. d. De stödjande eller framspringande delarna,
pilastrar, konsoler, maskaroner, menniskogestalter
m. m., äro modellerade på fri hand i den samtida
renaissancens anda. Orneringen utgöres för öfrigt till
en väsentlig del af eleganta, bandlika arabeskmönster,
påminnande om dekorationen af samtida metallarbeten
och bokband, utförda i rödbrunt mot den fina gulhvita
bottenfärgen. Derjämte förekomma adliga vapensköldar
(föremålen hafva troligen varit ämnade till gåfvor),
det hopbundna H och C (Henrik II och Katarina af
Medici: deraf namnet Henri-deux-fajans, "Henrik
II:s fajans") samt tre sammanflätade halfmånar,
hvilka anses vara Dianas af Poitiers, Henrik II:s
älskarinnas, tecken. Sällsyntheten hos dessa först
sedan några årtionden kända föremål, deras smakfulla,
rika ornering samt det gåtfulla i deras härkomst
och tillverkning hafva gjort dem i högsta grad
eftersökta af museer och samlare, och prisen kunna
numera beräknas i 10,000-tals fr. En mängd mer eller
mindre lyckliga försök att imitera dem hafva blifvit
gjorda, jämväl i Sverige vid Gustafsberg och vid
Rörstrand. Tre föremål af Gustafsbergs tillverkning
finnas i Karl XV:s f. d. samling, ett af Rörstrands
i Svenska slöjdföreningens museum. Något original
finnes veterligen ej i Sverige. Upk.
Henri-deux-stil [angri-dö-], Fr. Style Henri deux
(d. v. s. Henrik II:s stil) kallas efter franskt
bruk, i analogi med Style Louis XIII, Style Louis
XIV o. s. v., den stilriktning, som omkr. midten
af 1500-talet, d. v. s. samtidigt med Henrik
II:s regering (1547–59), framträdde i Frankrike
och der fortlefde till inemot århundradets
slut. Henri-deux-stilen, eller den franska
högrenaissancen, aflöste den tidigare riktning,
som, uppkallad efter Frans I (1515–47), utgjorde
Frankrikes tidiga renaissance, kännetecknad af
sträfvandet att lämpa en från Norditalien införd
sirlig renaissancedekoration och ornamentik på äldre
nationel, d. v. s. vid denna tid sengotisk, stomme
och grundplan. Under den derefter följande perioden
(Henrik II:s tid) genomfördes deremot fullständigt
och följdriktigt renaissancens former, ehuru på
ett fullt sjelfständigt sätt i förhållande till
utvecklingen uti Italien. På arkitekturens område
kännetecknas Henri-deux-stilen genom den regelbundna
och öfverskådliga anordningen af såväl grundplan
som resning; de från medeltiden härstammande
tornen utbytas mot qvadratiska eller polygota
hörn- och midtpaviljonger, som afbryta de öfriga
mur-räckorna; taken äro höga, rikt fördelade, med
särskilda tältformiga betäckningar af paviljongerna
och fönster i framspringande kupor (s. k. lucarnes);
rundfönster, s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
