Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hieratisk stil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oskadade text upptecknad med hieroglyfer, demotisk
och grekisk skrift. Detta för den egyptologiska
vetenskapen då ytterst vigtiga "Dekret från Kanopos"
har på ett lysande sätt bekräftat den tolkning af
hieroglyfskriften, som Champollion genomfört. –
Att hieroglyfskriftens system, som numera blifvit
allt tydligare lagdt i dagen, så länge trotsade all
tolkning, beror utan tvifvel derpå att denna skrift
består icke blott af fonetiska bokstafstecken utan
äfven af stafvelsetecken, ideografiska eller bildliga
tecken, hvilka icke uttalades. Det är möjligt eller
t. o. m. sannolikt, att denna skrift i sin början var
rent ideografisk, så att man, då t. ex. ordet lejon
skulle skrifvas, tecknade en bild af detta djur. Men
detta ofullkomliga beteckningssätt öfvergick ganska
säkert snart till ett fonetiskt skrifsätt, der hvarje
bokstafsljud hade sitt särskilda tecken. Man lät
då figuren af djuret eller föremålet beteckna den
bokstaf, med hvilken djurets eller föremålets namn i
det egyptiska (nuvarande koptiska) språket började. Så
hette en hök Akhom, och dess bild [hieroglyf] eller i
snabbskrift [hieroglyf] står för bokstafven A; bilden af en
mössa, Klapht, ger bokstafven K; ett lejon, Lábo,
betecknar ett L; figuren af en uggla, Mooládj,
gifver bokstafven M; munnen af en menniska heter
Ro och står för ett R; en hand, Tot, tecknas för T
o. s. v. Om detta sätt att gå tillväga erinrar bruket
att i vår tids abc-böcker vid bokstäfverna teckna
föremål, hvilkas namn börja med den motsvarande
bokstafven. Enär hieroglyfskriften uppstod på detta
sätt, kommo äfven flere tecken att användas för
samma bokstafsljud, hvarigenom hieroglyfskriften är
ganska rik på s. k. homofoner, eller likaljudande
bokstafstecken. I valet af dessa kunde i viss mån
inläggas ett slags symbolik, så att bokstafstecken
eller bilder, som kunde gifva föreställning om
kraft och makt, såsom bilden af en örn eller ett
lejon o. s. v., företrädesvis nyttjades i skrift,
som rörde högt uppsatta, mäktiga personligheter,
t. ex. i faraonernas namn. Detta sätt att gå till
väga vid bildandet och valet af bokstäfver kallas
af Champollions skola den "akrofoniska principen",
hvilken i synnerhet gjorde sig gällande under
faraonernas sista tid. En stor mängd nya bokstäfver
uppkom enligt denna princip. – Hieroglyfskriftens
alfabet består i grunden af 25 bokstafsljud
(uttryckta, i synnerhet hvad beträffar somliga
bokstäfver, med rätt många homofoner, hvilka
väl i vissa fall beteckna en modifikation af
bokstafsljudet), men det bör äfven anmärkas, att
flere hieroglyftecken kunna hafva olika ljudvärden,
i hvilket hänseende deras betydelse småningom synes
hafva ändrat sig. Så t. ex. betecknade hieroglyfen
[hieroglyf] först ljudet ab, men stod senare äfven för
ljudet a, och tecknet [hieroglyf] ljöd förr som cha, men blef
tillika tecken för ch, eller det starkt gutturala
h. – Utom dessa bokstafstecken finnas
äfven stafvelsetecken, innehållande en, två eller
tre konsonanter, och man träffar ofta vid sidan af
ett stafvelsetecken äfven de enskilda bokstafstecken,
som ingå i stafvelsen. Sålunda
betecknar [hieroglyf] eller [hieroglyf] htp eller ljudet
hotep,men samma ljud kan äfven skrifvas [hieroglyf] eller
[hieroglyf] med alldeles samma ljud, men innehållande
flere eller färre af ljudets enkla bokstäfver. –
Hieroglyfskriften lästes dels i vertikala kolumner,
dels och vanligast i rader från höger till venster,
likväl stundom i motsatt riktning, hvilket angafs
derigenom att hieroglyftecknen vände sin framsida
mot det håll, hvarifrån läsningen borde utgå. I denna
skrift blefvo, likasom i de semitiska språken, korta
vokaler vanligen icke särskildt betecknade. Om man
t. ex. ville skrifva ordet zed, säga, så utskrefvos
blott bokstäfverna z d. Men då språket för det mesta
bestod af korta, enstafviga ord, så vållade detta
utelemnande af vokaler i bokstafsskriften ofta nog
oklarhet och mångtydighet. Ett likaljudande ord,
set, kunde betyda honom, henne, det, hustru, draga,
kasta, skjuta, flamma, så, gjuta, gås, körtlar, fräck
och åtskilligt annat. För att göra skilnad mellan
olikartade begrepp fogade man till bokstafstecknen
ett närmare bestämmande ideografiskt tecken. Endast
då man åsyftade ofvannämnda Pronomina, skref man
blott st; betydde set hustru, så vidfogades bilden
af en nedhukad qvinna; set, flamma, tydliggjordes
genom bilden af ett rökelsekar, från hvilket lågor
stego upp; set, gås, åtföljdes af detta djurs afbild;
set, så, förtydligades genom bilden af en såningsman
o. s. v. Ett sådant till förtydligande bifogadt
ord kallas ett determinativ,och stundom kunde
två determinativ vara bifogade, såsom till set,
skjuta, vid hvilket icke blott satt en af en pil
genomborrad djurhud utan äfven tecknet för en arm,
[hieroglyf], som angaf en handling, ett tecken, som ofta
åtföljer verberna i hieroglyfskriften. Många af dessa
determinativ äro blott helt och hållet speciella och
beteckna begreppet af ordet sjelf, såsom t. ex. bilden
af en krokodil intill mseh, namnet på detta djur
(Arab. timsah). Andra determinativ äro generella
och angifva blott en kategori af begrepp, inom
hvilken det ifrågavarande begreppet faller, såsom
den beväpnade armen för handling i allmänhet, eller
bilden af en sparf efter alla ord, som betyda liten,
eländig, sjuk, svag, sorgsen, ensam, dålig, ond, arm
eller dylikt. Denna användning af determinativ är i
hieroglyfskriften allmän, och det gick ibland ända
derhän, att man bibehöll endast determinativet och
utelemnade de alfabetiska tecknen vid många allmänt
bekanta ord och begrepp. Så tecknade man endast
djurhuden med pilen, bifogande den beväpnade armen,
då man skulle uttrycka set, skjuta o. s. v. I sådant
fall kan det blifva nödvändigt att jämföra fonetiskt
skrifna varianter af den ideografiska beteckningen,
för att säkert fatta dess betydelse. – Språket, som
skrefs med dessa hieroglyfer, var i formelt hänseende
mindre rikt och dess ordböjningar föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
