- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
53-54

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rung, Henrik - Rungne (Isl. Hrungnir). Nord. mytol., var en jätte, som i tvekamp dödades af Tor - Rungsted, fiskeläge vid Öresund - Runhenda kallas det fornnordiska versslag, der verserna äro parvis eller ock halfstrofsvis förenade genom vanligt slutrim - Run-inskrifter. Se Runor - Runius, Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Utom till nyss nämnda skådespel komponerade han
musiken till flere andra, äfvensom operor (Stormen paa
Kjöbenhavn
) och andra vokalverk. Mest bekant blef
han genom sina romanser, af hvilka en del blifvit
verkliga folksånger. A. L.

Rungne (Isl. Hrungnir), Nord. mytol., var en jätte,
som i tvekamp dödades af Tor. Myterna berätta, att
R. hade med sin häst Gullfaxe jagat efter den före
honom på Slepne ridande Oden och under denna jagt
helt oförvarandes kommit inom Asgårds område. Han
inbjöds då af gudarna till dryckeslag, men blef
snart rusig och fällde öfvermodiga ord om att flytta
Valhall till Jättehem samt att dräpa alla åserna utom
Fröja och Sif. Tor tillkallades och ville döda R.,
men denne sade, att Oden sjelf inbjudit honom, och
menade det vara nidingsdåd, om Tor nu dräpte honom
vapenlös. I stället utmanade R. Tor till holmgång på
gränsområdet mellan Asgård och Jättehem. Tor antog
utmaningen. Han åtföljdes af sin vanlige ledsagare,
Tjalfve. R. hade med sig en lerjätte af kolossala
dimensioner, vid namn Möckerkalfve, hvilken jättarna
hade skapat till R:s bistånd. R. var den hårdaste,
starkaste och farligaste af alla jättar; hans hjerta
och hufvud voro af sten, likaså hans sköld, och han
hade derjämte till vapen en stenklubba (Isl. hein,
Sv. dial. hen, brynsten). När Tjalfve kom till
mötesplatsen och fick se R. hålla skölden framför sig,
sade han: »Du beter dig oförsigtigt, jätte, ty Tor
anfaller dig nedifrån jorden». Jätten ställde sig då
på skölden, men i det samma kom Tor i skyn och kastade
sin hammare Mjölne mot jättens hufvud. R. kastade
stenklubban mot Mjölne, som dervid splittrade
klubban i många delar, hvaraf sedan uppkommo alla
brynstensbergen på jorden. En del af stenen fastnade
i hufvudet på Tor, som sedan genom Groas (se denna)
hjelp sökte blifva qvitt denna olägenhet. R:s hufvud
blef emellertid fullständigt krossadt af Mjölne;
och när jätten ramlade, råkade hans ena ben falla
öfver halsen på Tor, som vid ofvannämnda slag också
fallit omkull. Jättens ben var så tungt, att endast
Tors son Magne förmådde lyfta af det. Möckerkalfve
blef dödad af Tjalfve. Striden skildras i den bekanta
sången Haustlöng, som är författad af skalden Tjodulf
från Hvin i slutet af nionde eller början af tionde
årh. Th. W.

Rungsted, fiskeläge vid Öresund, ligger midt
emot Hven mellan Köpenhamn och Helsingör. Skalden
Joh. Ewald bodde der 1773–75 och besjöng stället
i ett vackert qväde, »Rungsteds lyksaligheder». På
»Ewalds höj» i R. är ett minnesmärke rest öfver honom.
E. Ebg.

Runhenda kallas det fornnordiska versslag, der
verserna äro parvis eller ock halfstrofsvis förenade
genom vanligt slutrim, antingen manligt (enstafvigt)
eller qvinligt (tvåstafvigt). Alliteration är
äfven här nödvändig, såsom i alla fornnordiska
metra. Man finner i literaturen exempel på slutrimmade
runhendarader med 4, 5 eller flere stafvelser, i många
variationer. Bland de äldsta exemplen på runhenda
är Egil Skallagrimssons bekanta dikt Höfuðlausn,
som börjar:

Vestr fork of ver,
en ek Viðris ber
munstrandar mar,
svá ’s mitt of far;

o. s. v.
Th. W.

Run-inskrifter. Se Runor.

Runius, Johan, skald, föddes i Larf,
Vestergötland, d. 1 Juni 1679 och blef 1700
student i Upsala, der han lär hafva läst mycket,
förmodligen mest vitterhet, men äfven deltagit
i glada lag och varit hvad man den tiden kallade
en »lustig broder». 1708 blef han handsekreterare
hos generalguvernören grefve Strömberg och tillika
lärare för hans son. I dessa befattningar fortfor
han att verka till sin död, d. 1 Juni 1713. – Hos
sin samtid och ännu långt senare åtnjöt R. ett
anseende som skald, i hvilket få af Sveriges äldre
författare kunnat täfla med honom. Hans många
bröllops- och grafskrifter (t. ex. grafskriften
»Ämbets- och ähretrappa», 1713), hans glada visor
och infall lästes länge med förtjusning, sedan de
1714–15 utkommit samlade under titel Dudaim (del l,
»Andelige blommor»; del 2, »Werldzlige lillior»;
ny uppl., med tillägg af en 3:dje del, Sinnekryddor,
1733). Frese, Broms och andra samtida prisade honom;
fru Nordenflycht qvad hans lof, Dalin imiterade
honom någon gång, och sjelfve Bellman hade påtagligen
studerat hans sprittande rimsniderier. Först Sahlstedt
uttalade 1753 sina tvifvel om dessas höga värde, och
senare literaturhistoriker hafva merendels slutit sig
till honom. Någon skald af högre ordning är R. i alla
händelser icke, men en qvick och gladlynt sångare,
som med förvånande lätthet leker med ord och tankar,
meter och rim. Öfver allt hvad han diktat, ända
till den obetydligaste bröllopsskrift, hvilar en
viss sorglös godmodighet, en älskvärd vårdslöshet,
som stämmer läsaren till hans fördel. Och i en
och annan småvers, en och annan visa, röjer sig en
epikureisk förnöjsamhet, en glädtig lifsåskådning, en
»treflighet», som erinrar om t. ex. Sehlstedt och
någon gång t. o. m. om Bellman, således äro af rent
svensk art. Att R. ej sällan skattar åt sin tids
smak för krystade anspelningar och sökta qvickheter
är mindre underligt i betraktande af den hast,
i hvilken flertalet af hans tillfällighetsstycken
tillkommit. Detta förklarar äfven de språkfel och
andra vårdslösheter, hvilka tidt och ofta stöta
läsaren. I poemet Nimrods skäckta. Til Götheborgs
beröm
sökte han emellertid införa en hexameter,
som närmare än hans föregångares slöt sig till den
latinska versbyggnadens grundsatser, och han gaf
dermed uppslag åt kommande reformatorer i samma
riktning (t. ex. Nicander och Palmfelt). Äfven som
prosaist uppträdde han, med en tolkning från franskan
af en af de Préchacs noveller, Den durchleuchtige
genuesiskan
(öfvers. 1709; tr. först på 1720-talet). I
folksägner bevarades länge många af R:s qvicka infall
och lustiga improvisationer, liksom minnet af hans
bacchanaliska lefnad och idrotter. Flere af de
anekdoter, som i senare tider tillskrifvits Bellman,
berättades under 1700-talet om R. och äro delvis
kanske ännu äldre än båda. – R:s dikter finnas i
Hansellis samling, del 14 (1870). Jfr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free